Projektet behandlar de olika synsätt på medlidande och dess förmåga att motivera människor till hjälpsamma handlingar, som förekommer hos de tre filosoferna Spinoza, David Hume, och Arthur Schopenhauer. Arbetet syftar i första hand till att beskriva och förklara dessa filosofers teorier om medlidande och handlingsmotivation. Genom att belysa dessa teorier om medlidande och handlingsmotivation hoppas jag dock även kunna bidra till en ökad förståelse av våra sätt att tänka kring dessa fenomen, och därmed också till en bättre förståelse av fenomenen själva. Det finns två skäl till varför jag har valt att jämföra Spinoza, Hume och Schopenhauer. Det ena är att deras resonemang kring medlidande och handlingsmotivation har påverkat, och fortfarande påverkar, senare tänkare. Det andra är att Spinoza, Hume och Schopenhauer har haft samma utgångspunkter för, och samma mål med sina analyser av medlidandet. Detta gör dem särskilt lämpliga att jämföra. Alla tre utgår från antagandet att det enda som kan motivera en människa till handling är direkt upplevd smärta (och/eller direkt upplevd njutning). Alla tre antar även att medlidande är något som kan motivera människor till att utföra handlingar som är till nytta för andra. I enlighet med dessa antaganden, så beskriver de också alla medlidande som ett tillstånd som är intimt kopplat med en direkt upplevelse av smärta. Här upphör dock likheterna. Var och en har nämligen sitt unika sätt att beskriva kopplingen mellan medlidandet och upplevelsen av smärta. Min ambition är att beskriva och förklara dessa skillnader, och göra troligt att olikheterna beror på att man har upptäckt och försökt undvika några problem som följer av de gemensamma utgångsantagandena.
På du.se använder vi kakor (cookies) för att ge dig en bra upplevelse på vår webbplats. Med hjälp av webbanalys kan vi anpassa webbplatsen ytterligare. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.
