Kan osympatiska människor skriva sympatiska böcker? Det är en fråga som med jämna mellanrum väcks i debatten om skönlitteratur. De flesta är nog överens om att skitstövlar i verkliga livet inte är värda att hylla.
Med berättelser och dikter är det en annan sak. De blir ofta intressanta av att saker och ting skaver eller inte riktigt går ihop. Böcker som enbart befolkas av genomgoda och genomtänkta människor riskerar att bli outhärdligt präktiga – och därmed förfärligt tråkiga att läsa.
Kristina Lugn är en poet som personifierar denna spänning. Vänder man sig till hennes liv utanför dikterna är det inte svårt att hitta exempel på en bångstyrig eller stundtals osympatisk Lugn.
När Lugn framträdde i SVT-programmet Oförutsett på åttiotalet anmäldes hon till radionämnden för sitt sävliga och flummiga prat. Som medlem av Svenska Akademien var hon inte sen att ställa sig på Horace Engdahls sida när det stormade som mest kring institutionen i samband med metoo år 2017. Och i en numera välkänd intervju från 2014 beter hon sig som en riktig skitstövel mot den unga kvinnliga journalist, Matilda Gustavsson, som är satt att intervjua henne.
Annons
Lugn verkar alltså på flera sätt ha varit en knepig person – men i hennes poesi är det som om denna knepighet blir en kvalitet. Lugns dikter får nerv och energi just genom att det är svåra att nagla fast.
Litteraturvetare som tidigare forskat på Lugns poesi visar hur hennes texter ofta berättar om kvinnor som inte riktigt passar in. De som talar i dikterna är ofta nervösa, oroliga, vilsna. Samtidigt genomsyras dikterna av en förlösande humor och självdistans, som i de ofta citerade raderna:
”Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet / Det är det som är grunden för hela min affärsverksamhet.”
Den sortens ironiska vändningar är typiska för Lugn – som om allvaret undergrävs i samma ögonblick som det formuleras.
Men kan inte humor och ironi också fungera som ett skydd mot känslor av rädsla och oro? För ett par år sedan dök den frågan upp hos min kollega vid Högskolan Dalarna, Karolina Pettersson, en inbiten Lugn-läsare som ägnar sin forskning åt poesi. Karolina visade hur Kristina Lugn själv hade lyft fram ”rädsla” som det övergripande temat för sitt författarskap, vilket kastar ett annat ljus över humorn i hennes dikter. Tillsammans med ytterligare en kollega vid högskolan, Eva Söderberg, beslutade vi oss därför för att gräva vidare i frågan.
Resultatet blev boken Rädslans spår – läsningar av Kristina Lugns författarskap, som kommer ut i höst. I boken medverkar ett tiotal litteraturforskare från Sverige och Finland, liksom den för dalfolket välkände författaren och journalisten Göran Greider.
Boken utforskar Lugns författarskap på olika sätt – främst genom att tolka hennes poesi och dramatik, men också genom att undersöka tonsättningar av hennes dikter och genom att ta reda på hur dagens gymnasieelever uppfattar Lugns poesi. Boken visar hur det är just i diktjagens oförmåga att anpassa sig – deras vägran att vara ”normala” – som Lugns poetik tar form. Hennes dikter blir ett försvar för det skeva och tvetydiga. För rätten att inte passa in.
Poesin som genre kan överlag ha svårt att ibland passa in i vår moderna tillvaro. Dikters språk skiljer sig från mycket av det språk som vi möter i våra vardagliga liv.
Om dagstidningstexter som den här har som ideal att vara tydliga och raka så arbetar poesin snarare med osäkerhet och ambivalens. Detta skapar ett utrymme för tolkning som kan göra poesin provocerande tvetydig, men som på sätt och vis kanske ger en rättvis bild av verkligheten. För hur enkelt är det egentligen att i verkliga livet säga vem som har rätt eller fel, eller vem som är ond eller god?
Ett exempel är en av Lugns dikter från 1980-talet. Den inleds med att teckna bilden av en till synes kuvad kvinna:
”När jag var gift med Herrman då var det allmänt känt / att jag var en mycket skicklig hushållsassistent”.
Men några rader senare springer samma diktjag drogpåverkad runt på en kyrkogård, besatt av en lycklig demon:
”Det var vid tjugotiden när jag svalt min dormopan / då steg det upp ur helvetet en arg och lycklig fan / som visslade på kyrkogårn och gjorde mig helt vild / och stjärnorna var tända och vintern blev så mild”.
Hur ska man tolka en sådan dikt? Är det offer eller en skitstövel vi läser om? Kanske är det lite både och. Som de flesta av oss.
Publicerad i Falu-Kuriren 2 juni 2025.