Vad betyder artighet egentligen? Är det att säga ”tack” ofta, att hålla upp en dörr, eller att använda särskilda ord och uttryck? Och varför känns något som är självklart i ett språk plötsligt oartigt i ett annat?
Jag är född och uppvuxen i Japan, och efter att ha tillbringat nästan tjugo år av mitt vuxna liv i USA flyttade jag till Sverige 2009 för att arbeta med undervisning och forskning vid Högskolan Dalarna.
Eftersom jag tidigare hade bott i Finland som student kände jag mig säker på att jag var redo för mitt nya liv och arbete i Sverige. Men redan första dagen på mitt nya jobb fick jag ett mejl från en svensk student som chockade mig.
Det började med ett ledigt “Hey Mariya!” (på engelska). Min första tanke var: ”Unge man, vem tror du att du är som tilltalar mig med ’hey’ och med förnamn?! Du är inte min pojkvän!!”
Jag tyckte meddelandet var extremt oartigt. Men liknande meddelanden fortsatte att komma, dag efter dag. Vad var det med de här studenterna?! Jag började undra — kunde det vara så att det var jag som inte kände till de svenska normerna?
Snart började en ny termin, och jag undervisade i artighetsspråk i ett seminarium på en nybörjarkurs i japanska när jag lade märke till förvirrade blickar hos mina studenter. Deras tomma uttryck och lätt öppna munnar visade att detta var ett helt främmande koncept för dem.
Eftersom kultur och språk är oskiljaktiga kan uttryck som känns naturliga på ett språk upplevas som märkliga (eller till och med oartiga) på ett annat. “Hej Mariya!” på svenska är helt acceptabelt, medan “Hey Mariya” på engelska kan uppfattas som för informellt i situationer där ett mer artigt tilltal förväntas.
Att använda ett motsvarande uttryck på japanska i det här sammanhanget är helt otänkbart. Denna erfarenhet fick mig att börja utforska hur svenska studenter uppfattar artighet och hur man bäst kan undervisa i japanska artighetsstrategier på ett sätt som känns meningsfullt för dem.
Jag inledde min studie genom att ställa en fråga till studenterna om vem de respekterar. Artighetsspråk på japanska används gentemot personer man respekterar, såsom lärare, chefer eller helt enkelt någon som är äldre än en själv. Även personer man inte känner särskilt väl behandlas med respekt i Japan. Kunder i butiker, på restauranger och inom andra serviceyrken förväntas också bemötas med stor respekt.
Är det detsamma i Sverige? Svaren från mina svenska studenter var ganska överraskande för mig. De flesta svarade att de är artiga mot ”främlingar” och ”alla”, följt av ”äldre personer”. Intressant nog nämnde några också att de respekterar ”någon som faktiskt förtjänar respekt” (kanske en elitidrottare som Mondo Duplantis!).
I motsats till detta förväntas man i Japan visa respekt för alla personer i ovan nämnda kategorier, oavsett vad man själv tycker – och artighetsspråk används oavsett ens personliga känslor.
När jag frågade vad artighet betyder svarade svenska studenter: sunt förnuft, att ha hyfs, att visa omtanke, att behandla alla med respekt oavsett social status, samt formalitet och sätt att skapa social distans.
Studenterna nämnde att man i Sverige visar artighet genom beteende – att erbjuda sin plats på bussen, att hålla upp dörrar, att inte inkräkta på någon annans personliga utrymme – liksom genom språket, som att säga ”tack”, undvika svordomar eller slang, och att använda uttryck som lite och kanske.
Dessa svar visar tydligt att svenska studenter har andra uppfattningar om vad artighet innebär. De använder strategier som skiljer sig från dem som används av japanska eller engelskspråkiga personer – skillnader som ibland följer med när de talar främmande språk.
Studier om svensk artighet visar att det svenska språket saknar en universell artighetsmarkör, och att det inte finns någon inarbetad motsvarighet till engelskans please. Detta, tillsammans med att svenskan avskaffade användningen av det formella ni, betyder inte att svenskar är oartigare än engelsktalande. Lika lite som existensen av artighetsspråk i japanska betyder att japaner är artigare än svenskar.
En svensk student uttryckte det så här:
”När vi är och shoppar i Japan är expediten supertrevlig och respektfull, men kunden tittar knappt på henne och säger ingenting. De bara betalar och går. Jag tycker det känns ganska oartigt…”
En annan studie om svensk artighet menar att handlingar som är anpassade till en viss situation anses mer meningsfulla och värdefulla än verbala artighetsyttringar. Ordet tack och dess många variationer (det sägs att svenskan har flest sätt att säga ”tack” av alla språk) används ofta där engelskan kanske skulle använda please eller tyskan bitte.
Andra uttryck som ”var så god”, ”snälla” eller ”var snäll och” samt ”var vänlig” kan översättas med ”please”, men de kan lätt uppfattas som lite tillgjorda i vardaglig svenska.
Användningen av strategier för att vara artig varierar mellan språk och kulturer, och även personer med god kunskap i språket misslyckas ofta med att använda dem korrekt, vilket kan leda till missförstånd.
Även om artighet är ett mindre utforskat område i Sverige bör det ägnas mer uppmärksamhet, tycker jag. Vardagskommunikation styrs ofta av osynliga kulturella normer och en medvetenhet om dessa kan förebygga problem.
Man behöver inte bete sig som en japan för att tala med en japan. Däremot är förståelsen för skillnaderna avgörande vid kommunikation på andra språk. Då kan man undvika onödiga missförstånd och sårar inte andras känslor.
Publicerad i Falu-Kuriren 1 oktober 2025.