Snart är det kosläpp – ett glädjefyllt vårtecken och en lagstadgad rätt för kor att vistas utomhus. Men vad gäller för våra äldre? Trots all forskning om naturens betydelse saknas tydliga regler.
Boendemiljön påverkar människors hälsa och välbefinnande i grunden. Det handlar inte bara om bostadens väggar och tak, utan om tillgång till uteplats, balkong, trädgård och närliggande grönområden.
Många äldre tillbringar större delen av dagen hemma, särskilt om de har svårt att röra sig eller har minnessvårigheter. Då blir hemmet och omgivningar runt bostaden avgörande för hur fria, delaktiga och trygga de känner sig.
Andra grupper i samhället, exempelvis barn och unga, har större tillgång till olika platser bortom bostaden som en del i vardagen, medan närhet till service, kommunikationer och sociala kontakter är avgörande för ett gott liv för många äldre.
En aspekt som ofta förbises är tillgången till natur och utevistelse – något som ses som ett grundläggande mänskligt behov. Det gäller för alla, och inte minst äldre personer med hälsoproblem eftersom forskning visar att de har störst nytta av utevistelse.
Rekommendationen för att uppnå hälsoeffekter är minst två timmar utomhus per vecka. Men för många äldre är det inte möjligt att ta sig ut på egen hand. Studier visar också att äldre personer har behov av att vistas ute mer än vad de gör oavsett årstid och väder, och önskar att utevistelse vore en del av deras vardagsliv. Med tanke på de stora hälsovinster naturen ger är det en resurs som i dag är kraftigt underutnyttjad.
Naturens effekter på hälsa och välbefinnande är väl dokumenterade. Exempelvis kan utevistelse leda till att man rör på sig oftare, håller sig friskare, sover bättre, blir mindre stressad, kan koncentrera sig mer och blir gladare och lättare till sinnet.
Värd att nämna i detta sammanhang är den så kallade 3-30-300 regeln, framtagen utifrån internationell forskning. Regeln innebär att människor har hälsovinster av att se minst tre träd från bostaden, att bostaden ligger i ett kvarter som har minst 30 procents krontäckning (det vill säga hur stor del av en yta som skuggas av trädkronor), och att grönområden (större parker eller skogar) behöver finnas inom 300 meter från bostaden för att användas och därmed leda till positiva hälsoeffekter.
För att äldre personer med nedsatt hälsa ska kunna nyttja grönområdena behöver detta avstånd vara ännu kortare. Det krävs därför en genomtänkt samhällsplanering där äldres boendemiljöer placeras nära naturen. Och vägen dit måste vara trygg och säker.
Även om många äldre i dag upplever sig som friskare än tidigare generationer, ökar risken för ohälsa med stigande ålder. En bristfällig boendemiljö kan därmed bli ett allvarligt hot mot trygghet och självständighet. Trots det finns fortfarande många hinder i bostäder som gör det svårt för äldre att ta sig ut.
I mina egna studier har jag sett hur trappor, nivåskillnader och avsaknad av handtag och ledstänger försvårar för äldre i ordinärt boende att ta sig fram och nå grönområden.
Inom vård- och omsorgsboenden har liknande resultat framkommit. Några exempel från min forskning är att detaljer i miljön som trösklar och tunga dörrar hindrar äldre personer att komma ut på balkonger och i trädgårdar. I praktiken betyder det att många äldre går miste om de hälsofrämjande effekter som natur och utevistelse ger.
Enligt Socialstyrelsens nationella undersökning finns stora variationer i äldres möjligheter till utevistelse vid landets cirka 2 000 vård- och omsorgsboenden. Särskilt anmärkningsvärt är att 92 procent saknar grundläggande rutiner för detta. Det är dock inte förvånande, eftersom det saknas både nationell och lokal styrning kring utevistelse för äldre.
För nötkreatur finns lagkrav på minst sex timmar utevistelse dagligen under sommaren, och inom kriminalvården har intagna rätt till minst en timme utomhus per dag. Men för äldre med nedsatt hälsa finns inga motsvarande rättigheter.
Det finns alltså ingen garanti för att äldre faktiskt får komma ut. Detta speglar en tydlig prioritering – eller snarare brist på sådan. Att äldre inte får möjlighet att vistas utomhus kan ses som ett uttryck för ålderism, där äldres behov och rättigheter osynliggörs.
I Dalarna ökar den äldre befolkningen markant, samtidigt som antalet personer i arbetsför ålder minskar. Detta får stora konsekvenser för hur vård och omsorg ska organiseras framöver.
Sedan länge gäller kvarboendeprincipen, som bygger på att äldre ska kunna bo kvar hemma livet ut med rätt stöd. Samtidigt flyttar vården alltmer ut från sjukhusen till hemmet, något som även gäller avancerad vård. Modeller för sjukhusvård i hemmet håller på att etableras i flera länder, inklusive Sverige, där sjukhusvård sker i hemmet genom digitala vårdavdelningar.
Det betyder att allt fler äldre kommer att få omfattande vård i hemmet. Trots det tänker man sällan på boendemiljön som en del av vården, omsorgen och rehabiliteringen – och de hälsoeffekter naturen för med sig glöms bort.
Ska vi möta framtidens behov måste vi tänka om. Utevistelse får inte vara ett privilegium för de som klarar sig själva. Det måste vara en självklar rättighet, även för den som är beroende av stöd. Vi behöver planera våra bostäder och samhällen så att naturen alltid finns nära.
För de äldres skull – men också för allas vår framtid.
Publicerad i Falu-Kuriren 9 maj 2025.