Du får en sportklocka i julklapp. Du köper en ring som mäter hur du sover. Du börjar lägga in allt du äter i en mobilapp för att ha koll på hur mycket energi du får i dig.
Små prylar som snabbt blir en del av dig och innan du riktigt hinner tänka efter är du där – oavsett om du är ungdom eller vuxen, motionär eller elitidrottare. I en vardag där varje steg du tar, varje hjärtslag, kolhydrat och nattlig vridning i sängen blir data att bedöma, ranka, jämföra och optimera.
Vi lever i en tid där teknikens möjligheter springer snabbare än vi själva. Frågan är bara vad som händer när vi försöker hänga med.
När jag och mina kollegor frågar elever och tränare på idrottsgymnasier om idrottsteknologiska hjälpmedel beskriver de ofta hur fantastisk tekniken kan vara. Den ger koll. Struktur. Trygghet. Ett slags facit på hur kroppen egentligen mår. Eller ja, åtminstone som vi tror.
För det finns också en baksida. En av fyra elever uppger att de i någon grad känner sig stressade av alla siffror. Många beskriver hur de ”slutar lyssna på kroppen”, hur apparna blir till en domare som avgör om du är bra nog, uthållig nog eller värd att ta en vilodag. Tränarna bekräftar att idrottare riskerar att glömma bort det som förr var kärnan: Att lyssna på kroppen.
Vi ser det hos ungdomarna, men beteendet finns även hos oss vuxna. Vi jämför kilometertider, cykelwatt och sömnpoäng som om de vore CV-meriter.
Vi stirrar oss blå på pulszoner. Blir stressade när klockan meddelar att vi ”ligger efter” veckomålet. Eller att kollegan satt nytt rekord på ett Strava-segment.
Det är något märkligt med vår fixering vid siffror. Vi älskar dem och litar på dem. Men när sportklockan säger att vi behöver fyra dygns återhämtning efter ett intervallpass, skrattar vi, fotar displayen och lägger upp det på Instagram, med en käck kommentar. Fyra dagars vila? Knappast. Imorgon är det Zwift-tävling.
Men när samma algoritmer i klockan säger att vi är återhämtade, att idag är en bra dag att köra hårt och trycka på lite extra… då lyssnar vi. Då känner vi oss lite starkare och mer motiverade.
Objektiva siffror kan vara väldigt viktiga för att nå världstoppen. Men de kan också skapa en falsk trygghet, eller ett beroende som gör både unga och vuxna mer stressade.
Jag tänker på den 16-åriga orienteraren som berättar att hon inte vågar springa utan sin GPS-klocka, för att det då ”inte räknas”.
På killen som vill bli (och kan bli) bäst i världen på längdskidor och som har svårt att somna för att han är nervös över att få ytterligare en natt med dåliga sömnpoäng.
Eller killen på innebandygymnasiet som får ångest när hans klocka visar hur många vilodagar han haft under den senaste månaden. Och på tränaren som vet att en spelare är sliten men där spelaren hävdar att han är i kanonform och hänvisar till sin smarta ring.
Vi har hamnat i en värld där vi är mer rädda för att missa att samla in data från ett träningspass än vi är för att gå och lägga oss för sent eller slarva med maten. Samtidigt vet vi: En timme mer sömn varje natt hade gett fler procent i förbättrad prestation än en ny sensor, hur smart den än är.
I vår forskningsrapport ställer vi oss frågan: Ska vi idrotta eller scrolla? För på gymmet har elithockeyspelaren, VM-medaljören och motionären en sak gemensamt. Mellan varje set tar de fram mobilen, scrollar lite, lajkar en bild, skickar en snap och kollar vad andra människor gör i just detta nu. Smarttelefonen har blivit vår ständiga följeslagare.
Men forskningen är tydlig.
En halvtimmes scrollande på mobilen eller tv-spelande före träning eller match leder till färre repetitioner i gymmet, sänkt rörelsehastighet, sämre öga-hand-koordination, långsammare reaktionstid, sämre fokus och en högre upplevd ansträngning. Professionella fotbollsspelare passar sämre och gör fler misstag. Elitsimmare simmar långsammare på 100 m och 200 m. Boxare tar sämre beslut.
I nästan 20 år har mitt jobb varit att mäta allt som går att mäta för att förebygga skador och prestationsoptimera olympiska idrottare. Att mäta är enkelt. Att dra rätt slutsatser är svårt.
Vi måste fortsätta utveckla sensorer, mobilapplikationer och AI-system för idrottsändamål. Men om vi inte samtidigt lär våra ungdomar, och oss själva, att känna efter, att vila och säga ifrån – då spelar tekniken ingen roll.
Forskning visar att utan kommunikation och återkoppling känner sig idrottare övervakade och stressade. Tränare måste inse att mäta – men inte återkoppla direkt till idrottaren efter passet – är som kärlek utan kyssar. Ändå ser vi i vår studie att var femte tränare aldrig lägger någon tid på dataanalys och feedback.
Det går att optimera sin teknik, sina pulszoner och sin träningsbelastning. Men det är svårt att optimera människan om hon är splittrad, stressad, osäker, eller halvvägs inne i en TikTok-loop samtidigt som hon undrar varför hon inte kan somna eller känner sig omotiverad att träna.
Så nästa gång du ska i väg och träna, oavsett om du är elitaktiv eller måndagsmotionär, prova något radikalt:
Låt telefonen ligga kvar i väskan.
Lyssna på kroppen.
Känn efter.
Var närvarande.
För ibland är det mest prestationshöjande vi kan göra att lägga tekniken åt sidan och ta ett helt vanligt, omätbart andetag på vår löprunda i skogen, utan Airpods, och lyssna på skogens tystnad.
Mikael Swarén
Jobbar som: Forskare i idrotts- och hälsovetenskap på Högskolan Dalarna.
Forskar om: Idrottsteknologi, biomekanik och idrottsmekanik, kopplat till prestationsoptimering och skadeprevention.
Publicerad i Falu-Kuriren den 29 december 2025.