Grattis till din professur! Hur känns det att bli befordrad till professor?
– Det är ett stort förtroende från högskolan Dalarna och från mina chefer, proprefekt och prefekt. Det är också ett statement att högskolan vill satsa på och stärka ämnet, vilket är glädjande både för mig och mina kollegor i socialt arbete. Att vara professor i socialt arbete innebär, som jag ser det, ett extra ansvar för ämnets utveckling, att bidra till utvecklingen inom forskning och utbildning i ämnet och vid institutionen, liksom inom samverkan där exempelvis Dalarnas kommuner och Region Dalarna är viktiga samverkanspartners. Att vara professor innebär också ett större ansvar att stötta mer juniora forskare i deras forskning och professionella utveckling. På institutionen har vi en fantastisk doktorandgrupp och att vara med och skapa en god miljö för dem är viktigt.
Berätta om din bakgrund, vad har du gjort innan du kom till högskolan?
– Jag hamnade på högskolan 2010 när jag var doktorand. Jag började forskarskola på KI i Stockholm hösten 2008, mitt doktorandprojekt var vid Mittuniversitetet, Östersund, och jag bodde i Falun, så det var fantastiskt att få en hemhörighet vid Högskolan Dalarna och den engagerade lärargruppen i socialt arbete. Som doktorand var jag tjänstledig från mitt arbete som kurator/socionom vid Region Dalarna. När jag sedan disputerade december 2012, var det viktigt för mig att behålla förankring i det sociala arbetets praktik då jag hade arbetat som socionom i nästan 15 år. Tack vare institutionens dåvarande forskningsledare professor Anna Ehrenberg, prefekt vid institutionen, och min chef vid Kuratorsenheten, Region Dalarna, fick jag möjlighet och förtroende att arbeta som klinisk lektor, en delad tjänst mellan regionen och högskolan, vilket jag gjort tills nu, sedan våren 2019 som docent i socialt arbete. När jag disputerat var samarbetet med seniora forskare som professor Renée Flacking, och forskningscentret KIPS med professor Lars Wallin, något som gav grogrund och inspiration till vidare forskning.
Vad motiverar dig som forskare?
– Det är en viktig fråga, som jag tror är bra att reflektera över då och då, att för sig själv medvetandegöra vad som driver en. En stark drivkraft för mig är tron på förändring, viljan och förhoppningen att göra skillnad. Människans resiliens och förmåga att hantera med- och motgångar är fascinerande och att som forskare ta del av det generellt mänskliga likväl som det individuellt unika och försöka bidra till ett förbättrat stöd innebär ett stort etiskt ansvar som forskare. Det är exempelvis viktigt att involvera representanter från de grupper som forskningen fokuserar på. Att vara en liten del i en större framåtsträvande process och kunskapsutveckling, som förhoppningsvis bidrar till stärkt stöd för den enskilde och för barn och deras familjer, bidrar till känsla av mening. Det är en stark drivkraft.
Vilken forskning fokuserar du på?
– Jag kommer fortsätta att fokusera på psykosocialt stöd till enskilda, och till barn och deras familjer, där vi i forskargrupper bland annat utvärderar en familjebaserad stödintervention, undersöker implementeringsprocesser av psykosocialt stöd i olika kontexter, och även fortsätta forskning kring existentiella samtal. Ett annat exempel är ett nystartat projekt i samarbete med Region Dalarna, som handlar om utveckling av palliativ vård och stöd för barn på lika villkor utifrån nationella riktlinjer. Det psykosociala stödet till det sjuka barnet, syskon, föräldrar och övrig familj, liksom barnets position vid de olika stödinsatserna, fokuseras på.
Hur får studenter inom våra utbildningar nytta av din forskning?
– Bland kollegorna i ämnet socialt arbete finns ett medvetet arbete att integrera forskning och utbildning i socionomprogrammet och i våra kurser på avancerad nivå liksom att integrera teori och praktik. Aktuell forskning, exempelvis gällande barnperspektiv och evidensbaserat psykosocialt stöd till barn och deras familjer, liksom olika forskningsmetoder, är något som studenterna i utbildningarna tar del av.
Extern kommunikation
