Denna nyhet är äldre än 6 månader och är kanske inte aktuell längre.
Biltdtext: Kerstin Erlandsson i Indien efter telefonsamtal med Anneli Strömsöe, proprefekt vid Institutionen för hälsa och välfärd som berättat om professuren.
Grattis till din professur! Hur känns det att bli befordrad till professor?
– Jag blir glad! Befordran från docent till professor ger inte bara mig utan också mina kollegor, som är intresserade av att alla individer ska få tillgång till sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa, större möjligheter att fortsätta det arbetet. Det är ett ”statement” i en tid när aborträtten till exempel inte lägre är en självklarhet i en av världens största demokratier, men vid Högskolan Dalarna tillsätts en professur i ämnet.
Jag vill tacka mina chefer, överordnade, kollegor som trott på mig. Speciellt vill jag tacka rektor Martin Norsell, prefekt Ingela Wiklund och proprefekt Anneli Strömsöe som gett mig den här möjligheten.
Berätta om din bakgrund, vad har du gjort innan du kom till högskolan?
– Jag fick jobb i södra Somalia 1984 och förstod genast att jag behövde bli barnmorska för ett hållbart samhälle där i Saakow och Buale i södra Somalia. Där och då handlade allt i mitt arbete om kvinnors och barns rättigheter till liv och hälsa. Sedan 1985 har jag arbetat i olika roller övergripande med sexuell, reproduktiv och perinatala hälsa i låg-, medel och höginkomstkontext. Jag antogs som doktorand vid Institutionen för Kvinnors och Barns Hälsa vid Karolinska Institutet med professor Kyllike Christensson som huvudhandledare och disputerade 2007 på en avhandling om det nyfödda barnets hud-mot-hudkontakt med pappan efter kejsarsnitt för barn som separerats från sin mor vid kejsarsnittet.
Jag blev docent vid Mälardalens Högskola 2011 efter att i fyra års tid forskat om föräldrars och syskons upplevelser av att ett litet barn föds dött. När jag jobbade för FN:s befolkningsfond i Nepal 2014 kontaktade dåvarande proprefekt Marie Klingberg-Allvin mig och frågade om jag ville jobba på Högskolan Dalarna med ledning av ett projekt i Somaliland, verka som ämnesföreträdare för ämnet sexuell reproduktiv och perinatal hälsa och vara programansvarig för barnmorskeprogrammet. Jag sa ja och började jobba på högskolan från Nepal och det har jag aldrig ångrat. Sedan dess har jag jobbat för Högskolan Dalarna till ganska stor del på distans från Västerås, där jag bor, och från Bangladesh där Högskolan Dalarna sedan 2016 haft ett stort FN-uppdrag för att öka barnmorskelärares kapacitet med en magisterutbildning i ämnet sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa.
Som ni förstår drivs jag av en tro på att hållbara samhällen i grunden är jämställda och att alla individer har lika värde. Det kan synas självklart, men är långt ifrån självklart när jag ser mig omkring. Även i Sverige behöver vi värna det vi uppnått så att det inte tas ifrån oss. Det som händer i USA kan bli en ”väckarklocka”. Vi får inte slappna av och tro att vi är ”säkra” här hemma.
Vad motiverar dig som forskare?
– Nyfikenhet och glädje i att integrera forskning och undervisning och sprida kunskap om internationalisering, jämställdhet och hållbarhet. Forskning med en viss volym och inriktning bland medarbetarna som undervisar på barnmorskeprogrammet garanterar kvalitet i utbildningen. I globala magisterprogrammet och bland de medarbetare som arbetar med uppdragsutbildningar är det mer eller mindre ett krav att vara forskningsaktiva för att de studerande i utbildningarna ska få en högkvalitativ undervisning i ämnet.
Vilken forskning fokuserar du på?
– Jag och medarbetarna i ämnet, vi som forskar och undervisar, vill gärna leda kliniskt inriktad forskning i ämnet sexuell reproduktiv och perinatal hälsa i Sverige och globalt. Sålunda undervisar och forskar vi om graviditet, förlossning, postpartumvård, nyföddhetsvård, genus, LBTQ perspektiv, samkönat föräldraskap, preventivmedel, abortvård, förlossningsrädsla, fosterrörelser, hälsa och migration, föräldrastöd, fosterdöd, våld i nära relationer samt profession och hälsosystem. Vi delar med oss av våra forskningsresultat när vi undervisar och är så grundade i vårt forskningsområde att vi spontant i ett seminarium kan undervisa och dela med oss både med bredd och djup.
Fortsatt har jag fokus på att vi som forskar och undervisar tillsammans ska söka medelstilldelning för forskning som gagnar kvaliteten på undervisningen vid barnmorskeprogrammet, globala magistern i sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa och andra program på högskolan som distriktssköterskeprogrammet. Ja, kort och gott vill vi samarbeta med alla som ser vikten av att verka tillsammans för lokal, nationell och globalhållbar framtid, där ingen lämnas utanför. Forskargruppen i ämnet sexuell reproduktiv och perinatal hälsa skulle vilja utveckla ett internationellt centrum för forskning fortsätta på den redan inslagna banan.
Hur får studenter inom våra utbildningar nytta av din forskning?
– Min och mina kollegors roll är att förankra de senaste forskningsresultaten bland studenterna i teoretiska ämnen och i verksamhetsförlagd utbildning, samt arbeta för ämnets och forskargruppens fortlevnad och att evidensbaserad klinisk forskning i ämnet sexuell reproduktiv och perinatal hälsa skapas och sprids.
