När Sverige rustar upp sin krisberedskap och sitt totalförsvar görs omfattande satsningar på nationell, regional och lokal nivå. Samtidigt väcker utvecklingen frågor om hur resurserna ska användas på bästa sätt och vem som har ansvar för olika delar av beredskapen.
Regionala behov måste synliggöras
I Dalarna är frågorna högaktuella. Erfarenheter från storbranden i Älvdalens kommun 2018 och stormen Johannes 2025 har visat hur sårbart samhället kan vara vid stora påfrestningar. Samtidigt aktualiserar satsningar som Region Dalarnas regionlager i Falun, civilområdesorganisationen och diskussioner om infrastruktur, transporter och beredskapsflygplats i Sälen frågor om ansvar, samordning och prioriteringar mellan olika aktörer.
– Beredskap handlar inte bara om nationella planer utan också om att förstå regionala behov. Förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika delar av landet, och beredskap måste bygga på kunskap om både lokala risker, geografiska avstånd, infrastruktur och vilka samhällsfunktioner som behöver fungera även vid kris. Dalarna visar tydligt varför regionala behovsanalyser behövs. Som nu efter stormen Johannes när efterfrågan på exempelvis maskinförare, transporter eller annan kritisk kompetens plötsligt ökar måste det vara tydligt vem som ansvarar för samordningen och vilka resurser som ska prioriteras, säger Lena Nerhagen, forskare i nationalekonomi vid Högskolan Dalarna.
Samverkan avgörande för beredskapen
Rapporten från SNS Beredskapskommission pekar på att tydligare styrning, bättre analysverktyg och klarare ansvarsfördelning krävs för att samhällets resurser ska användas där de gör störst nytta.
– För att människor ska känna förtroende för de prioriteringar som görs behövs transparens kring hur beslut fattas. Det handlar både om effektiv användning av resurser och om demokratisk legitimitet, säger Lena Nerhagen.
En slutsats i rapporten är att det är viktigt att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan regioner, länsstyrelser och de sex civilområden som fått en viktig roll i det civila försvaret. Rapporten lyfter också behovet av tydligare samverkan mellan stat, regioner, kommuner, näringsliv och civilsamhälle. Det gäller inte minst kritiska samhällsfunktioner som transporter, elförsörjning, digital infrastruktur och andra system där offentliga och privata aktörer är beroende av varandra.
Erfarenheter från miljöpolitiken
Ett av Lena Nerhagens bidrag till rapporten handlar om vad krisberedskapen kan lära av tidigare forskning och samordning inom miljö- och transportområdet. Inom dessa områden finns etablerade modeller för konsekvensanalyser som kan ge vägledning även när samhället behöver fatta beslut om beredskap under stor osäkerhet.
– Beredskap handlar inte om att kunna förutse varje möjlig kris. Det handlar om att bygga motståndskraft och skapa förmåga att agera när något oväntat inträffar. Då behövs metoder som hjälper beslutsfattare att väga olika åtgärder mot varandra, säger Lena Nerhagen.
Kunskap som studenter möter i utbildningen
Flera av de frågor som behandlas i rapporten återkommer i utbildning och forskning inom nationalekonomi vid Högskolan Dalarna. Hur samhället hanterar kollektiva nyttigheter, incitament, ansvarsfördelning och prioriteringar under osäkerhet är centrala perspektiv när framtidens ekonomer utbildas.
– Det här är frågor som våra studenter möter under utbildningen. Samhällets förmåga att hantera kriser handlar inte bara om teknik och resurser utan också om ekonomi, styrning och hur ansvar fördelas mellan olika aktörer, säger Lena Nerhagen.
Om rapporten
Rapporten För en samhällsekonomiskt effektiv krisberedskap: lärdomar, strategier och verktygär slutrapporten från forskargruppen inom SNS Beredskapskommission. SNS är en oberoende mötesplats för forskning och samhällsdebatt. Rapporten analyserar hur samhällsekonomisk effektivitet kan bli en mer central utgångspunkt i utformningen av Sveriges krisberedskap.
Läs rapporten: Krisberedskap Sverige 2026: samhällsekonomisk analys | SNS (extern webbplats)
FAKTA | Forskarnas rekommendationer
- Regeringen bör ta ett tydligare ansvar för prioriteringar inom krisberedskapen.
- Sveriges arbete med EU:s nya beredskapsunion bör samordnas på nationell nivå.
- Ansvarsfördelningen mellan stat, regioner, kommuner och civilområden behöver förtydligas.
- Konsekvensanalyser bör användas oftare som grund för beslut om beredskapsinvesteringar.
- Samverkan med näringsliv och civilsamhälle bör planeras i förväg för att fungera effektivt vid kris.
