Ingela Visuri är universitetslektor i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna. I sin forskning undersöker hon hur autistiska personer upplever och relaterar till religion, andlighet och fantasi – ochhur deras berättelser kan utmana de metoder och teorier som länge präglat forskningsfältet.
Forskningen tar sin utgångspunkt i en studie av 17 unga autistiska vuxna som själva beskrev sig som religiösa eller andliga. Resultaten kan därför inte sägas gälla alla autistiska personer.
– Tidigare har forskare antagit att autister inte borde vara intresserade av religion, eller ha förmåga att skapa relationer till osynliga makter, säger Ingela Visuri.
Antagandet finns bland annat i forskning som kopplar religiös tro till mentalisering – förmågan att förstå andra människors tankar, känslor och avsikter. Visuris intervjuer visar en mer komplex bild.
Flera deltagare beskrev att mänsklig kommunikation kunde vara krävande, eftersom ansiktsuttryck, tonfall och andra signaler behöver bearbetas samtidigt.
– De behöver processa varje intryck för sig och det krävs stor kognitiv ansträngning för att få ihop dem till en helhet. Vi som inte är autistiska behöver till exempel inte anstränga oss för att tolka hur ögonbryn rör sig och vilka sociala signaler det skickar.
Mänskligt samspel kan dessutom rymma motstridiga signaler. En person kan le och samtidigt vara irriterad, eller uttrycka sig ironiskt och mena något annat än orden säger.
– En anledning till att autister ofta dras till djur är att deras kommunikation är rak och ärlig. På liknande sätt kan osynliga väsen upplevas som lättare att relatera till, eftersom de inte är motsägelsefulla på samma sätt som människor kan vara.
"Deltagarna beskriver hur religionens berättelser kan ge nya perspektiv på livet och vara ett sätt att uttycka sina egna tankar och känslor". Ingela Visuri - lektor i religionsvetenskap
Resultaten nyanserar därmed föreställningen att svårigheter i mänskligt samspel automatiskt skulle innebära svårigheter att föreställa sig eller relatera till övernaturliga väsen.
Visuris forskning ifrågasätter också en återkommande bild av autistiska personers fantasi och kreativitet. Tidigare studier har pekat på en sämre förmåga inom dessa områden. Den slutsatsen hade hon svårt att känna igen från sitt tidigare arbete som gymnasielärare på en resursenhet.
– För mig var det inte en rimlig slutsats, eftersom jag snarare såg motsatsen hos våra elever.
Deltagare i studierna berättade också om omfattande inre fantasivärldar.
– Majoriteten beskrev inre världar som var mycket betydelsefulla för dem. De hade utvecklat en slags inre teaterscen där de själva medverkade och interagerade med favoritkaraktärer från till exempel gamingvärldar, fantasylitteratur eller populärkultur.
Det väcker frågor om hur tidigare studier har utformats. I ett experimentellt test kan en person fastna i att försöka tolka vad forskaren förväntar sig, i stället för att fokusera på själva uppgiften. Ett lågt testresultat behöver därför inte ge hela bilden av personens kreativitet eller fantasi.
En röd tråd genom Visuris forskning har varit betydelsen av att samarbeta med de personer som hon studerat. Det ger helt andra resultat än studier där man undersöker och talar om, snarare än att talar med, autister.
– Jag är själv inte autistisk. Deltagarna i mina studier fungerar som experter som jag lär mig av. När de själva berättar om hur de upplever och relaterar till sin omvärld framträder nya och ofta överraskande berättelser.
Forskningen presenteras också i boken Autism and the Supernatural (Equinox Publishing, 2026). Där har material från Visuris avhandling arbetats om till en sammanhållen monografi och kompletterats med senare forskning, samtidigt som deltagarnas röster har fått större utrymme. Den bärande poängen är densamma genom hela arbetet: när forskningen talar mindre om människor och mer med dem kan andra frågor ställas – och andra svar bli synliga.
