Nu har han sammanställt studien i en rapport som visar på en praktik av småskaliga och strategiska ingrepp i den byggda miljön som kan bidra till en hållbar utveckling genom att koppla samman sociala, rumsliga och kulturella dimensioner.
Praktiken utgår i hög grad från befintliga resurser, strukturer och sociala relationer, vilket innebär att hållbarhet inte primärt hanteras som teknisk optimering eller storskalig omvandling, utan som en gradvis omförhandling av vardagliga rum, funktioner och användningar.
Genom att arbeta med hybridisering av program, upplösta gränser mellan privat och offentligt samt kreativ användning av outnyttjad mark skapas miljöer som är flexibla, inkluderande och öppna för förändring över tid. Arkitekturen betraktas här inte som ett avslutat objekt, utan som en pågående process där användare, lokala aktörer och arkitekter gemensamt bidrar till platsens fortsatta utveckling. Genom dialog, samskapande och experimentella arbetsprocesser utvecklas en arkitektur som svarar mot platsens specifika förutsättningar och samtidigt ger utrymme för mångfald och oförutsedda användningar. Denna öppenhet möjliggör anpassning till förändrade behov och stärker därmed den långsiktiga flexibiliteten i lokalsamhället.
Sammantaget visar studien att denna samtida arkitektur med fokus på lokalsamhället inte erbjuder snabba eller skalbara lösningar i traditionell mening, men däremot utvecklar strategier för hur hållbar utveckling kan initieras och förankras på lokal nivå.
