Sedan 2008 har Erika Klockar arbetat kliniskt som sjukgymnast i Region Dalarna. Erfarenheterna från vården väckte frågor om hur livet efter stroke faktiskt ser ut – och hur rehabiliteringen kan bli bättre anpassad till människors vardag.
– Jag började inte forska för att jag hade en romantisk bild av forskarlivet, utan för att jag hade frågor från kliniken som jag ville förstå bättre, säger Erika Klockar.
Berätta lite om dig själv, vem är du?
– Jag är sjukgymnast och har arbetat kliniskt i Region Dalarna sedan 2008. De senaste åren har jag ägnat mig åt doktorandstudier, som ledde fram till en avhandling om strokerehabilitering.
Vad handlar din avhandling om?
– Avhandlingen handlar om den egna förmågan efter stroke, det som på engelska kallas self-management. Jag har tittat på begreppet self-management efter stroke och hur stöd kring detta kan förstås, införas och följas upp i svensk strokerehabilitering.
– Lite förenklat handlar det om hur personer hanterar livet efter stroke i vardagen och hur vården bättre kan stödja detta.
Hur har du genomfört studierna?
– Jag har använt flera olika metoder för att belysa frågan från olika håll. Avhandlingen består därför av fyra delstudier med olika metoder.
– Jag har genomfört kvalitativa intervjuer, gjort en systematisk litteraturöversikt, översatt och kulturellt anpassat ett mätinstrument samt utvärderat vad som hände när vi införde ett self-management-stödprogram på två svenska strokeavdelningar.
Vad har du kommit fram till?
– Avhandlingen visar att self-management efter stroke inte är en individuell företeelse utan något som formas i vardagen och i relation till andra människor.
– Den visar också att self-management-stöd inte bara kan introduceras som en idé eller ett program, utan behöver förankras i en gemensam förståelse av vad stödet faktiskt innebär. Det behövs också anpassning av stödet – både till individuella förutsättningar hos dem som stödet är tänkt för och till verksamheten där det ska användas.
– Slutligen visar avhandlingen att förändringar inte alltid är enkla att följa upp, eftersom komplexa fenomen inte är så lätta att mäta.
Vad är det viktigaste resultatet?
– Om jag måste välja ett skulle jag säga att self-management efter stroke framträder som något relationellt och vardagsförankrat, snarare än som något en person bara ska klara själv.
– Det får konsekvenser för hur vi tänker om rehabilitering, stöd och ansvar efter stroke.
Har forskningen koppling till utbildning och samverkan vid Högskolan Dalarna?
– Ja, det tycker jag att den har. Dels finns en tydlig koppling till vårdutbildning och rehabiliteringsfrågor, eftersom avhandlingen berör hur vårdpersonal kan förstå och stödja personer efter stroke.
– Dels har forskningen en stark samverkansdimension eftersom den ligger nära klinisk praktik. För mig har det varit viktigt att forskningen inte stannar i teorin, utan också relaterar till hur vård faktiskt fungerar i vardagen.
Varför är forskningen viktig?
– Många personer efter stroke lever länge med konsekvenser som inte alltid fångas upp av vården efter utskrivning. Det är till exempel bara hälften av personerna med stroke i Sverige som upplever att de fått tillräckligt med stöd efter sin stroke.
– Jag hoppas att avhandlingen kan användas för att utveckla strokerehabiliteringen, men också för att diskutera hur self-management-stöd kan förstås och införas i andra delar av vården.
– Den pekar också på behovet av mer genomtänkt utvärdering när man försöker förändra arbetssätt i klinisk praktik.
Varför ville du börja forska – och varför här på Högskolan Dalarna?
– Jag tyckte att det fanns ett glapp mellan livet efter stroke som det faktiskt levs och hur stödet ibland organiseras.
– Högskolan Dalarna blev en bra miljö för detta eftersom det finns en tydlig koppling mellan forskning, utbildning och praktik.
Vad händer nu efter disputationen?
– Jag vill fortsätta arbeta kliniskt men kombinera det med forskning. Det är där jag tror att jag gör mig bäst – i gränslandet mellan de områdena.
Vem kan ha nytta av resultaten?
– Målgruppen är framför allt vårdpersonal och verksamheter inom strokerehabilitering, men också forskare, beslutsfattare och utbildningar inom vård och rehabilitering.
– Jag tror också att resultaten kan vara relevanta mer allmänt för personer som arbetar med långvariga tillstånd och frågor om stöd i vardagslivet efter sjukdom.
Något annat du vill lyfta om forskningen?
– Det jag tycker är fint med avhandlingen är att den rör sig från begrepp till praktik. Den handlar inte bara om att säga att self-management-stöd är viktigt, utan försöker också förstå vad det betyder efter stroke, hur det kan få fäste i svensk rehabilitering och varför det inte är helt enkelt att vare sig implementera eller mäta.
Läs avhandlingen: From concept to practice : Advancing self-management support in stroke rehabilitation
Läs nyhet: Stöd efter stroke behöver utgå mer från vardagslivet - Högskolan Dalarna
Dela, gilla eller kommentera: inlägg på Linkedin