Artikeln utgår från Sori Rastis erfarenheter och reflektioner kring arbetet i en finsk utbildningskontext. Genom detta personliga och professionella perspektiv synliggörs både möjligheter och utmaningar i mötet mellan olika utbildningssystem.
Särskilt uppmärksamhet riktas mot frågor som rör språknivå, bedömning och undervisningspraktik. Artikeln visar hur internationella samarbeten kan bidra till utveckling av lärarutbildning, didaktisk kompetens och kollegialt lärande.
Bakgrund
Som undervisande adjunkt vid Högskolan Dalarna har jag under en längre tid varit engagerad i internationella samarbeten, särskilt med Finland. Redan 2013 deltog jag i ett Erasmus+-projekt i samarbete med Tallinns universitet i Estland och Uleåborgs yrkeshögskola (Oamk) i Finland, med fokus på utveckling av undervisning i svenska som andraspråk. Detta projekt utgjorde ett första steg i etableringen av långsiktiga institutionella kontakter.
De professionella relationer som etablerades i samband med projektet har haft konkreta resultat. Under fem års tid var jag rektor för en modersmålsenhet, och genom mina Erasmus+-kontakter möjliggjordes rekryteringen av en modersmålslärare i finska. Detta illustrerar hur internationella nätverk kan bidra till lokal kompetensförsörjning.
Utbytet i Uleåborg i augusti 2025 utgjorde en viktig del i planeringen av ett sex veckor långt utbyte våren 2026. Vistelsen ska också förstås i relation till min egen yrkesutveckling. Det var tio år sedan jag senast arbetade med utbildning av lärare i svenska som andraspråk (SVA) vid Högskolan Dalarna. Under de senaste fem åren har mitt fokus i stället legat på undervisning i svenska inom grundlärarutbildningen. Vistelsen innebar därför en möjlighet att återvända till SVA-fältet och reflektera över förändringar inom området över tid.
Syfte
Syftet med vistelsen var flerdelat. Dels handlade det om att fördjupa det pedagogiska samarbetet mellan Högskolan Dalarna och yrkeshögskolan (Omak) i Uleåborg. Dels syftade utbytet till att utveckla både min egen och de finska kollegornas undervisningspraktik genom kollegialt lärande och jämförande analyser av
utbildningssystem. Vidare var målet att stärka studenternas muntliga färdigheter i Uleåborg genom att motivera dem och använda övningar som främjar ett aktivt språkanvändande.
Särskild tonvikt lades vid att studera hur svenskundervisningen organiseras i Finland, där svenska är ett obligatoriskt skolämne. Alla som studerar på Högskolor och universtitet förväntas uppnå minst B1-nivå enligt den gemensamma europeiska referensramen för språk (CEFR/GERS), vilket är kopplat till Finlands tvåspråkiga samhällsstruktur.
Genomförandet i en föränderlig praktik
Den ursprungliga planen för utbytet var att jag skulle ansvara för en egen studentgrupp och deras lärande. På grund av organisatoriska förändringar omformulerades dock uppdraget till att i stället omfatta undervisning i sju olika grupper tillsammans med sju olika lärare samt deltagande i ett parallellt projekt mellan Omak, Sverige och Norge.
I denna förändrade praktik deltog jag i undervisningen tillsammans med ordinarie lärare, genomförde planerade undervisningsmoment utifrån lärarnas önskemål och arbetade aktivt med muntliga övningar i syfte att utveckla och motivera studenterna att använda svenska i tal. Huvudfokus kom därmed att ligga på min egen undervisning och på att stärka studenternas kommunikativa kompetens.
Klassrumsobservationer, deltagande i undervisning inom lärarutbildningen vid Uleåborgs universitet samt medverkan i pedagogiska diskussioner utgjorde samtidigt en viktig del av uppdraget. Dessa moment gav mig värdefulla insikter i hur undervisningen struktureras samt hur lärare resonerar kring metodval och studenternas lärande.
Därutöver besökte jag flera kurser och utbildningar, vilket möjliggjorde en bredare analys av verksamheten. En särskilt betydelsefull aspekt av vistelsen var den kollegiala inkluderingen. Jag fick tillgång till institutionens resurser och behandlades som en del av personalen, vilket i sin tur möjliggjorde ett aktivt deltagande i både formella och informella lärandesammanhang.
Genomförandet i en föränderlig praktik
Den ursprungliga planen för utbytet var att jag skulle ansvara för en egen grupp av studenter och deras lärande. På grund av organisatoriska förändringar omformulerades dock uppdraget till att i stället omfatta undervisning i 7 olika grupper med sju olika läare samt ett projekt som pågick samtidigt mellan Omak och Sverige samt Norge..
I denna förändrade praktik deltog jag i undervisning tillsammans med ordinarie lärare, genomförde planerade undervisningsmoment enligt lärarnas önskemål och arbetade aktivt med muntliga övningar i syfte att utveckla och motivera studenterna att använda svenska i tal. Huvudfokus låg därmed på min egen undervisning och på att stärka studenternas kommunikativa kompetens.
Klassrumsobservationer, deltagande i undervisning inom lärarutbildningen vid Uleåborgs universitet samt medverkan i pedagogiska diskussioner utgjorde samtidigt en viktig del av uppdraget. Dessa moment gav mig värdefulla insikter i hur undervisningen strukturerades och hur lärare resonerade kring metodval och studenternas lärande.
Därutöver besökte jag flera kurser och utbildningar, vilket möjliggjorde en bredare analys av verksamheten. En särskilt betydelsefull aspekt av vistelsen var den kollegiala inkluderingen. Jag fick tillgång till institutionens resurser och behandlades som en del av personalen, vilket i sin tur möjliggjorde ett aktivt deltagande i både formella och informella lärandesammanhang.
Teoretisk ram: GERS (CEFR)
I mitt arbete med att analysera undervisning och språknivåer har jag utgått från den gemensamma europeiska referensramen för språk (GERS/CEFR). Bedömning av språkkunskaper i Europa utgår i stor utsträckning från denna modell (Council of Europe, 2001), som syftar till att standardisera beskrivningar av språklig kompetens och möjliggöra jämförbarhet mellan olika utbildningssystem.
GERS (CEFR) – språknivåer
Nivå Benämning Beskrivning
A1 Nybörjarnivå - Mycket grundläggande språkförståelse och produktion
A2 Grundnivå - Enkel kommunikation i välkända sammanhang
B1 Tröskelnivå - Självständig användning i vardagliga situationer
B2 Självständig nivå - Relativt flytande och funktionell språkförmåga
C1 Avancerad nivå - Flexibel och effektiv språkförmåga i komplexa sammanhang
C2 Nära modersmålsnivå - Mycket hög grad av precision, flyt och nyansering
För att konkretisera vad nivåerna innebär i praktiken har jag särskilt uppmärksammat B1-nivån, som ofta utgör ett minimikrav i högre utbildning i Finland. På denna nivå förväntas studenter kunna hantera vardagliga kommunikativa situationer, såsom att presentera sig själva, beskriva studier eller arbete samt föra enklare samtal om bekanta ämnen. De
förväntas också kunna förstå huvuddragen i tydligt tal och skriva kortare sammanhängande texter, exempelvis e-postmeddelanden eller enklare reflektioner.
I undervisningssammanhang kan detta innebära att arbeta med muntliga övningar i par eller grupp, rollspel kopplade till yrkessituationer samt skrivuppgifter med fokus på funktionell kommunikation. Mina erfarenheter från praktiken visar samtidigt att studenter på denna nivå ofta uppvisar ojämna färdigheter, där exempelvis skriftlig kompetens ibland är mer utvecklad än den muntliga. Detta understryker behovet av varierade undervisnings- och bedömningsformer som inkluderar flera aspekter av språklig kompetens.
Svenska och svenska som andraspråk i Finland
I Finland har svenska en särskild ställning som ett av landets två nationalspråk, vilket innebär att svenskundervisning är obligatorisk inom det finska utbildningssystemet. Undervisningen syftar i första hand till att ge elever en funktionell förmåga att använda svenska i samhälleliga och yrkesmässiga sammanhang. Samtidigt skiljer sig undervisningen från ämnet svenska som andraspråk i Sverige, då den i Finland inte primärt riktar sig till flerspråkiga elever med invandrarbakgrund, utan till finskspråkiga elever som lär sig svenska som ett andra nationalspråk. Begreppet svenska som andraspråk förekommer även i Finland, men har en annan funktion och omfattning än i Sverige. Undervisningen i svenska i Finland präglas i högre grad av ett främmandespråksperspektiv, där fokus ofta ligger på grammatik, läsförståelse och skriftlig produktion, även om kommunikativa färdigheter betonas i styrdokumenten. Detta kan påverka den muntliga språkförmågan, vilket också blir tydligt i hur studenter uppvisar varierande kompetens i relation till fastställda nivåer enligt den europeiska referensramen.
När språknivån inte speglar kompetensen
En central iakttagelse rör relationen mellan formell nivåplacering och faktisk språklig kompetens. Trots att studenter förväntas uppnå minst B1-nivå uppvisade många begränsade muntliga färdigheter. Samtidigt kunde vissa studenter prestera väl i skrift. Detta tyder på en diskrepans mellan olika språkliga modaliteter och aktualiserar frågor om validitet i bedömning. Enligt språkdidaktisk forskning bör språklig kompetens förstås som mångdimensionell (jfr. Bachman & Palmer), vilket innebär att både produktiva och receptiva färdigheter behöver beaktas.
Att studenter med samma nivåbeteckning uppvisar stora variationer indikerar också att CEFR-nivåerna i praktiken tolkas olika. Detta är inte unikt för Finland, utan en välkänd utmaning i internationella utbildningssammanhang. Samtidigt framkom exempel på hög
språklig kompetens, särskilt bland lärarstudenter i svenska. Deras språkbruk var funktionellt och relativt avancerat, men nådde inte genomgående upp till C2-nivå enligt GERS, det vill säga modersmålsnivå.
Efter genomförd kurs i svenska förväntas studenterna kunna använda språket i sina kommande yrkesuppgifter och i arbetslivet. Detta innebär att de ska kunna bemöta svensktalande personer samt kommunicera både muntligt och skriftligt på svenska i relevanta yrkessammanhang. De lärare jag mötte var eniga om vikten av att studenterna vågar använda svenska aktivt i undervisningen. Ett återkommande didaktiskt fokus var därför att skapa undervisningssituationer där studenterna uppmuntras och även förväntas kommunicera på svenska. Samtidigt betonades betydelsen av en trygg lärmiljö och en positiv stämning i klassrummet, då detta ansågs vara avgörande faktorer för studenternas språkutveckling och motivation.
En intressant kontrast utgjordes av det språkkafé jag besökte, där svenska talades på en nivå som motsvarar C1–C2. Deltagarna hade ofta förvärvat språket genom längre vistelser i Sverige, vilket understryker betydelsen av autentiska språkmiljöer för språkutveckling.
De erfarenheter som presenteras ovan utgår från min egen vistelse i Uleåborg och speglar ett specifikt perspektiv på internationellt samarbete och undervisning. Samtidigt är Erasmusutbyte en mångfacetterad erfarenhet, där olika deltagare gör skilda iakttagelser beroende på uppdrag, kontext och fokusområden.
I nästa avsnitt bidrar ordförande för SVA-RIKS med sina erfarenheter från ett Erasmusutbyte, vilket breddar bilden och ger ytterligare perspektiv på hur internationella samarbeten kan bidra till utveckling av undervisning och lärarutbildning.
Fler perspektiv på Erasmusutbytet – erfarenheter och reflektioner
De erfarenheter som jag har beskrivit ovan utgår från min vistelse i Uleåborg och speglar mitt eget perspektiv. Det hade varit värdefullt att även kunna ta del av mina finska kollegors erfarenheter av utbytet, men min samlade uppfattning är att utbytet har varit berikande även för verksamheten i Finland.
Under vistelsen fick jag möjlighet att presentera hur vi arbetar med språkundervisning vid Högskolan Dalarna samt vilka krav som ställs i vår utbildning. I samband med detta uttryckte flera lärare och studenter uppskattning för undervisningen, bland annat genom att lyfta fram den goda stämningen i klassrummet och den energi som präglade undervisningen. Undervisningen upplevdes som inspirerande och lärorik, och bidrog enligt deltagarna till ett ökat intresse för både språket och internationella samarbeten. Min erfarenhet av språkundervisning tycktes därmed komma till nytta i mötet med studenter och kollegor, inte minst genom det pedagogiska samspelet.
Samtidigt är internationella samarbeten mångfacetterade och kan förstås ur flera olika perspektiv. I mitt arbete inom Erasmusprojekt har jag erfarit hur internationella utbyten kan bidra till utveckling av undervisning och yrkesprofessionalitet genom kollegialt lärande och erfarenhetsutbyte. Möten med lärare och utbildare i andra utbildningssystem har gett mig möjlighet att reflektera över både likheter och skillnader i undervisning, organisering och pedagogiska arbetssätt.
Utifrån dessa erfarenheter kan några övergripande reflektioner formuleras. Erasmusvistelsen har bidragit till en fördjupad förståelse av både likheter och skillnader mellan olika europeiska utbildningssystem, med särskilt fokus på språkundervisning. En central iakttagelse rör spänningsfältet mellan formella nivåbeskrivningar och faktisk språklig förmåga. Erfarenheterna visar att nivåer enligt den gemensamma europeiska referensramen, såsom B1, inte per automatik garanterar en funktionell och jämn språkkompetens. Detta aktualiserar behovet av mer nyanserade och holistiska bedömningsformer där både muntliga och skriftliga färdigheter beaktas, samt där språket förstås i relation till användning, kontext och studenternas förutsättningar.
Vidare har erfarenheterna tydliggjort vikten av att arbeta med varierade undervisningsformer som främjar studenternas kommunikativa kompetens. Särskilt framträder betydelsen av att skapa undervisningssituationer där studenter ges möjlighet att aktivt använda språket i meningsfulla sammanhang.
Sammantaget har utbytet gett upphov till en professionsreflexiv process, där jag har kunnat problematisera och vidareutveckla min egen undervisningspraktik. Genom att relatera tidigare erfarenheter inom svenska som andraspråk till internationella perspektiv har nya insikter skapats kring hur undervisning kan utformas för att bättre möta studenters varierande språkliga behov. Erfarenheterna visar därmed att internationella samarbeten inte enbart handlar om kunskapsutbyte, utan även om att utveckla ett reflekterande och kritiskt förhållningssätt till den egna undervisningen.
Avslutning
Avslutningsvis riktas ett varmt tack till Högskolan Dalarna, yrkeshögskolan i Uleåborg (Oamk) samt Språkcentrum och dess personal för att ha möjliggjort detta Erasmusutbyte och för det värdefulla mottagande och stöd som gavs under vistelsen. Även ett tack riktas till EU genom Erasmus+-programmet för det ekonomiska stöd som gjort vistelsen genomförbar.
Det finns samtidigt skäl att uppmana lärare och lärarutbildare att aktivt ta del av de resurser och möjligheter som finns inom Erasmus+. Internationella samarbeten skapar viktiga förutsättningar för kollegialt lärande och bidrar till utvecklingen av beprövad erfarenhet. Genom att möta andra utbildningssystem och ta del av olika pedagogiska praktiker kan perspektiven breddas och kvaliteten i den egna undervisningen stärkas.
De erfarenheter som presenteras i denna artikel visar att Erasmusutbyte kan fungera som en kraftfull drivkraft för utveckling av språkundervisning och pedagogiska arbetssätt. I en tid där utbildning ständigt förändras utgör internationella samarbeten en viktig resurs för att utveckla undervisningen och möta studenters varierande behov.