Denna nyhet är äldre än 6 månader och är kanske inte aktuell längre.
Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har tillsammans med pilotkommunerna Stockholm, Göteborg, Borlänge och Örebro bedrivit så kallade kunskapshus. Arbetet med kunskapshusen initierades i november 2015 och syftet var att bygga lokala nav i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande miljöer. Tanken med kunskapshusen var att samla den kommunala expertisen för att på ett mer effektivt sätt möta utmaningarna i arbetet på kommunal nivå.
Sammanfattning
De fyra kunskapshusen i Örebro, Göteborg, Borlänge och Stockholm har vid tiden för utvärderingen fungerat ett drygt år. Arbetet mot våldsbejakande extremism är till stora delar av långsiktig karaktär och det är således svårt att värdera ett arbete som pågått så kort tid. Materialet har utgjorts av intervjuer med såväl interna som externa aktörer, och det har inte varit möjligt att utföra framgångsmätningar av annan karaktär. Forskningsläget gällande vilka metoder som fungerar när det gäller att motverka våldsbejakande extremism är också magert. Den korta tiden till trots har kunskapshusen utfört många bra insatser, som borde ha fått vissa genomslag och en inte obetydlig effekt.
Rekommendationer
Rekommendation 1: Ur ett större samhällsperspektiv är det lokala arbetet mot våldsbejakande extremism väsentligt. Dock bör beteckningen kunskapshus ses över, då den kan vara missvisande och inte preciserar arbetets innehåll och art.
Rekommendation 2: Det finns en spänning mellan de sociopolitiska och säkerhetspolitiska perspektiven i arbetet mot våldsbejakande extremism. Tillsammans med andra involverade aktörer bör kunskapshusen grundligt reflektera över hur en preventionsmodell som balanserar dessa båda perspektiv implementeras.
Rekommendation 3: En utredning av gränsdragningen mellan extrema åsikter och stöd till ideologiskt motiverade våldsaktiviteter bör göras, samt av hur denna gränsdragning kan och bör implementeras på olika nivåer av det preventiva arbetet.
Rekommendation 4: Kunskapshus som saknar samverkansteam där alla viktiga funktioner ingår bör samarbeta för att etablera sådana. Sådant samarbete bör inkludera polisen, präglas av korta informationskedjor och bör vara av ömsesidigt värde för samtliga parter.
Rekommendation 5: Bättre fungerande kommunikationskedjor mellan kunskapshusen och Säkerhetspolisen bör etableras. Vilket slag av kommunikation som kommunen och Säkerhetspolisen kan och bör ha bör tydliggöras och utredas vidare.
Rekommendation 6: För att säkerställa det långsiktiga arbetet mot våldsbejakande extremism samt med hänsyn till riskerna för de kommunala samordnarna och medborgarnas rättssäkerhet bör lägesbilder av våldsbejakande extremism inte vara alltför individfokuserade.
Rekommendation 7: Så länge kvaliteten på deras verksamhet kan säkerställas bör idéburna organisationer engageras för att komplettera kommunernas arbete för att främja demokratin och arbetet mot våldsbejakande extremism. Kunskapshusen bör informera om och ha nära kontakter med Rädda Barnens Orostelefon.
Rekommendation 8: Kontakterna med psykiatrin bör utvecklas. Dessa ska kunna aktiveras i akuta situationer, även om psykiatrin inte behöver vara en del av kunskapshusen i samma omfattning som polisen och socialtjänsten.
Rekommendation 9: Sekretesslagstiftningen kring informationsdelning bör utredas, förtydligas och i vissa fall förenklas.
Rekommendation 10: Mer resurser bör satsas på nationella och internationella forskningsinsatser. En samordning och övertänkt struktur för förmedling och implementering av forskningsresultat bör göras, så att dessa resultat sprids till och kommer nytta i kommuner, socialtjänst, skola och andra verksamheter.
Utvärderingen har gjorts av Liselotte Frisk, Tomas Axelson, Torsten Hylén, och Jonas Stier på Interkulturellt utvecklingscentrum Dalarna (IKUD) vid Högskolan Dalarna.