Denna nyhet är äldre än 6 månader och är kanske inte aktuell längre.
Yanina Espegren, universitetsadjunkt vid Högskolan Dalarna har disputerat vid Uppsala universitet.
Berätta lite om dig själv, vem är du?
– Jag skulle beskriva mig själv som en nyfiken person med ett starkt engagemang för livslångt lärande. Så länge jag kan minnas har jag befunnit mig i lärandemiljöer – från grundskolan till två högre universitetsutbildningar som ledde till två yrkesexamina: jurist och översättare. Utöver detta har jag genomgått språkkurser och kontinuerlig kompetensutveckling på arbetsplatsen. Efter att ha flyttat till Sverige fortsatte jag att lära mig språket, vilket jag kombinerade med kandidat- och masterexamen inom ett för mig nytt område – företagsekonomi. Parallellt med studierna arbetade jag inom näringslivet, vilket tillsammans lade grunden till mitt beslut att gå vidare inom akademin. Jag började som forskningsassistent, därefter som universitetslärare (med en gedigen yrkeslivserfarenhet i bagaget), vilket i sin tur ledde till en doktorandtjänst. Denna roll möjliggör för mig att fullt ut förverkliga min djupa drivkraft att bedriva självständig forskning och bidra till ny kunskapsutveckling – inom företagsekonomi i allmänhet, och mer specifikt inom Human Resource Management – ett spännande och tvärvetenskapligt fält.
Hur känns det att din avhandling är klar nu, efter år av hårt arbete?
– Det känns helt underbart – men också lite vemodigt. Avhandlingen har varit en så central del av mitt yrkesliv under flera år, och det är en speciell känsla att detta intensiva arbete nu har nått sitt logiska slut. Samtidigt innebär det en ny början. Det öppnar dörrar till nya och spännande möjligheter att fortsätta forska, nu som disputerad forskare med ett formellt erkännande av min förmåga att bedriva självständig forskning. Det känns också väldigt meningsfullt att kunna bidra med ny kunskap, inte bara inom forskarsamhället, utan även i undervisning och i samverkan med yrkesverksamma inom HRM-fältet.
Vad handlar din avhandling om?
– Min avhandling handlar om HR analytics, vilket enklast kan beskrivas som en organisatorisk och ledningsinriktad praktik där kvantitativa data och dataanalys används i syfte att förbättra beslutsfattande kring personalfrågor. Jag har särskilt fokuserat på den svenska offentliga sektorn och undersökt varför det finns ett växande intresse för HR analytics bland yrkesverksamma, vilka förutsättningar som krävs för att praktiken ska kunna implementeras, samt hur själva implementeringsprocessen går till. Ett centralt inslag i min studie är hur HR analytics anpassas och förändras i mötet med de specifika villkor som råder inom svensk offentlig förvaltning – exempelvis den demokratiska styrningslogiken, en hög grad av decentralisering där beslut ofta fattas nära medborgarna, offentlighetsprincipen som innebär att många personalrelaterade dokument är tillgängliga för allmänheten, samt en stark facklig tradition och unika sätt att mäta både individuell och organisatorisk prestation. Vad som gör kontexten särskilt intressant är att dessa strukturella förutsättningar ofta samexisterar med en relativt låg grad av digitalisering inom både offentlig sektor och HR-professionen. Detta sker samtidigt som det pågår ett samtida skifte från kontrollbaserade styrformer mot mer tillitsbaserad styrning. Sammantaget utgör detta en komplex och dynamisk kontext för att studera hur kvantitativa data används i personalstrategiskt beslutsfattande.
Varför valde du att studera just det ämnet?
– Mitt intresse för att studera detta ämne växte fram genom långvariga kontakter, möten och samtal med HR-professionella inom flera svenska offentliga organisationer. Redan för sju år sedan märktes ett stort intresse för HR analytics, vilket jag nu med efterföljande forskning kan konstatera har ökat ytterligare. Detta beror bland annat på den pågående digitaliseringen av offentlig sektor och den snabba teknologiska utvecklingen, med framväxten av nya teknologier såsom artificiell intelligens och självlärande algoritmer. Dessa innovationer har stor potential att påverka både organisationers verksamhet och personalarbetet på många olika sätt, vilket gör ämnet särskilt relevant och aktuellt att studera.
Vilka speciella minnen tar du med dig från din tid som doktorand?
– Det finns många minnen som jag ännu inte hunnit reflektera över, eftersom allt känns så pass färskt. Men framför allt kommer jag att minnas alla givande och inspirerande stunder av samverkan och kunskapsutbyte – både med HRM-forskare på olika internationella konferenser och med praktiker som jag haft förmånen att intervjua i samband med mina studier. De formella intervjuerna, liksom de många informella samtalen, har fördjupat min förståelse för HR-yrket, särskilt inom den unika kontexten av svensk offentlig sektor. Ett annat värdefullt minne är hur jag under många år har lyckats balansera forskarutbildningen vid Uppsala universitet – ett av Sveriges mest framstående akademiska lärosäten – med min anställning vid en regional högskola där vi bedriver inte bara vetenskaplig kunskapsutveckling, utan också ett aktivt arbete för att stärka det regionala näringslivet och utbilda studenter som kan bidra till lokal och samhällelig utveckling.
Hur ser dina planer för framtiden ut?
– Jag kommer att fortsätta arbeta som universitetslärare i företagsekonomi vid Högskolan Dalarna, där jag undervisar och parallellt strävar efter att vidareutveckla min forskning. Jag hoppas kunna bygga vidare på det jag påbörjat och etablera samarbeten med närliggande ämnesområden, såsom arbetsvetenskap och dataanalys. Genom tvärvetenskapliga samarbeten ser jag en möjlighet att stå starkare i forskningsansökningar och därigenom bidra till fortsatt produktion av högkvalitativ forskning inom det ständigt utvecklande och aktuella fältet som rör digitalisering, HR-data, analys och HR-yrkets förändrade förutsättningar.
Läs avhandlingen här: Exploring the Practice of HR Analytics : Insights from a Public Sector Context
