Covid-19, politik och demokrati

Thomas Sedelius är professor i statsvetenskap. Han besvarar frågor om hur Covid-19 påverkar politiken.

Hur påverkas politik och demokrati av pandemin?

Det är en samhällskris på flera nivåer där kraven på våra politiker att agera snabbt och med långtgående åtgärder delvis har satt de vanliga demokratiska procedurerna ur spel. Precis som under exempelvis krigssituationer, tenderar den politiska makten under en sådan här kris att koncentreras till de verkställande organen, framförallt till regeringar och presidenter. När tiden och utrymmet för att utreda, remissa, och förhandla saknas, får opposition och ideologiska skiljelinjer stå tillbaka.

I Sverige liksom i flera andra länder har det med få undantag rått en slags borgfred mellan opposition och regering kring pandemihanteringen. Allt eftersom tiden går och smittspridningen tar ny fart kan vi dock förvänta oss att oppositionens tålamod minskar och att skiljelinjer blir tydligare. Hanteringen av pandemin kan i sig också vara en lämplig politisk stridsfråga, vilket vi nyligen sett i USA i samband med president- och kongressvalet.

I många länder tillämpas under en kris olika varianter på konstitutionella undantagslagar (state of emergency) som ger regeringen långtgående befogenheter att tillfälligt stifta lagar som inskränker samhällslivet och människors rörelsefrihet. I Sverige finns inte i grundlagen någon generell undantagslag - förutom i krigstid. De inskränkningar som regeringen kan göra regleras av ett antal fullmaktslagar separat stiftade av riksdagen. Den lag som använts under pandemin för begränsning av större sammankomster regleras exempelvis i ordningslagen. Regeringen har därför tillsatt en utredning om möjligheterna att utforma en ny pandemilagstiftning med mer långtgående befogenheter men som är tänkt att inte förändra grundlagen.      

Hur påverkas relationen mellan myndigheter och regering?  

Frågan om våra självständiga myndigheters relation till regeringen får nytt liv av en sådan här kris. När vi så småningom kommer igenom är jag ganska säker på att frågan om samordning mellan myndigheter, regering och regioner kommer att vara helt central.

Utvärderingar från krishanteringen under de omfattande skogsbränderna 2014 och 2018 visade att samordningen mellan myndigheter och regering på flera punkter behöver förbättras. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) fick därför en tydligare roll i att koordinera det svenska krisarbetet. Det återstår att se om sådana förändringar verkligen fått effekt. Dessutom är det väl rimligt att den framtida krisberedskapen ute i regionerna och på våra sjukhus kommer att förändras efter det här.   

Hur skiljer sig Sverige från andra länder i relationen mellan myndigheter och politiker?

Sverige har i högre grad än många andra länder valt att långt förlita sig på Folkhälsomyndighetens rekommendationer för de åtgärder som vidtagits. I många andra länder är myndigheterna direkt underställda regeringen och där blir ansvaret för rekommendationer och åtgärder också regeringens. Att smittskyddsexpertisens roll blir tung är förstås rimligt och förväntat. Samtidigt är det politikernas och inte den enskilda myndighetens uppgift att väga samman expertis från olika håll och stå för besluten.

I Sverige är vi rätt långt beredda att följa det som våra myndigheter bestämmer men det finns nu indikationer på att medborgarnas uthållighet har börjat svikta. Långtgående inskränkningar av människors vardagsliv, sociala kontakter, jobb etc. fungerar så länge det finns en bred uppslutning i samhället om att någorlunda följa dessa.

Ser du några risker med hur politiken förändras under krisen?

Under den här krisen har internationellt samarbete fått stå tillbaka för nationella gränser och nationella strategier. De stängda gränserna blir både fysiska och mentala. Globalisering och internationellt samarbete har fått en rejäl smäll av pandemin. Detta sker också i en tid där globala institutioner och internationellt samarbete redan har fått mycket stryk av nationalism och protektionism det senaste decenniet. Det är också oroande att politiska ledare i länder som befinner sig i en gråzon mellan demokrati och diktatur nu med pandemin som förevändning har kunnat begränsa opposition och yttrandefrihet ytterligare.

Senast granskad:
Thomas Sedelius
Professor statsvetenskap