Statsvetenskap

Thomas Sedelius är professor i statsvetenskap. Han besvarar frågor om hur Covid-19 påverkar politiken.

Hur påverkas politik och demokrati av det som pågår?

På ett väldigt omfattande sätt. Det är en samhällskris på flera nivåer där kraven på våra politiker att agera mycket snabbt och med genomgripande åtgärder sätter de vanliga demokratiska procedurerna ur spel. Precis som vi sett under exempelvis krigssituationer, tenderar den politiska makten under en sån här kris att koncentreras till de verkställande organen, framförallt till regeringar och presidenter. Tiden och utrymmet för att utreda, remissa, förhandla och maktdela finns inte, vilket gör att både opposition och ideologiska skiljelinjer får stå tillbaka. I Sverige har regeringen så här långt valt att inte skapa en samlingsregering utan har på annat sätt försäkrat sig om oppositionens stöd för de ekonomiska krispaket som hittills sjösatts.

I många länder tillämpas under en kris olika varianter på konstitutionella undantagslagar (state of emergency) som ger regeringen långtgående befogenheter att tillfälligt stifta lagar som inskränker samhällslivet och människors rörelsefrihet. I Sverige finns inte i grundlagen någon generell undantagslag för regeringen – förutom i krigstid. De inskränkningar som regeringen kan göra regleras av ett antal fullmaktslagar separat stiftade av riksdagen. Den lag som nu används under corona-krisen för begränsning av större sammankomster regleras exempelvis i ordningslagen. Det blir viktigt att senare utvärdera om det regelverk för att begränsa grundläggande demokratiska rättigheter under kris är adekvata.     

Hur påverkas relationen mellan myndigheter och regering? 

Frågan om våra självständiga myndigheters relation till regeringen får nytt liv av en sån här kris. När vi så småningom kommer igenom den här krisen är jag ganska säker på att frågan om samordningen mellan myndigheter, regering och regioner kommer att vara helt central. Utvärderingar från krishanteringen under de omfattande skogsbränderna 2014 och 2018 visade att samordningen mellan myndigheter och regering på flera punkter behöver förbättras. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har därför fått en tydligare roll i att koordinera det svenska krisarbetet. Det återstår att se om sådana förändringar verkligen fått effekt. Dessutom är det väl ingen vild gissning att den framtida krisberedskapen ute i regionerna och på våra sjukhus kommer att förändras efter det här.  

En annan aspekt är relationen mellan expertis och politiker. Sverige har i kanske högre grad än många andra länder valt att mycket långt förlita sig på Folkhälsomyndighetens rekommendationer för de åtgärder som vidtagits. Att smittskyddsexpertisens roll blir tung i det här skedet är förstås på alla sätt rimligt och förväntat. Samtidigt är det politikernas – och inte den enskilda myndighetens – uppgift att väga samman expertis från olika myndigheter och samhällssektorer. Påfrestningarna på samhällsliv och ekonomi är just nu enorma och ju längre krisen pågår desto starkare blir trycket på politikerna att väga in ett bredare folkhälsoperspektiv än bara smittskyddet i sina beslut. Långtgående inskränkningar av människors vardagsliv, sociala kontakter, jobb etc. kan bara fungera så länge det finns en bred uppslutning i samhället om att någorlunda följa dessa. Sverige har en fördel här genom att medborgarna generellt har en jämförelsevis hög nivå av tilltro till stat och myndigheter. I Sverige är vi rätt långt beredda att följa det som våra myndigheter bestämmer. Men medborgarnas uthållighet prövas nu på ett sätt som många av oss inte upplevt tidigare. 

Ser du några risker med hur politiken förändras under krisen?

Ja, framförallt blir det avgörande för krisarbetet både i Sverige och i andra länder att medborgarna ser att åtgärderna har effekt. En långvarig kris där samhället ska vara mer eller mindre nerstängt under lång tid är en mardröm. Dessutom kommer villigheten att underordna sig centralisering av makt till regeringen ganska snabbt att minska hos oppositionen och också bland medborgarna ute i samhället. Detta är en av demokratins styrkor men försvårar samtidigt att upprätthålla krisarbete med långtgående åtgärder.

Vad händer med Sveriges internationella samarbeten?

En mycket intressant fråga. Under den här krisen tycks internationellt samarbete få stå tillbaka för nationella gränser och nationella åtgärder. Även inom ramen för EU förefaller samordningen begränsad. De stängda gränserna blir både fysiska och mentala. Samtidigt pågår det förstås omfattande kontakter mellan forskare och myndigheter globalt för att bekämpa viruset. Men att globalisering och internationellt samarbete får en rejäl smäll av corona-pandemin är uppenbart. Detta sker också i en tid där globala institutioner och internationellt samarbete redan fått mycket stryk av nationalism och protektionism det senaste decenniet. Samtidigt kan förstås en sån här kris öka kraven på exempelvis EU att samordna sitt krisarbete ännu starkare i framtiden.

Läs mer om Thomas Sedelius

Senast granskad: