Denna nyhet är äldre än 6 månader och är kanske inte aktuell längre.
Efter att ha svarat på frågor om min eventuella smärta och motionsvanor var det dags för de riktigt häftiga grejerna. Veronica och Jens fäste sex stycken EMG-elektroder på min rygg.
EMG står för elektromyografi och de här små mackapärerna mätte den elektriska aktiviteten från min hjärna till mina muskler i ryggen. Men håll i hatten, det häftiga hade bara börjat. Förutom mina sex EMG-elektroder på ryggen fick jag rörelsesensorer på handleder, smalben, fötter, bröstkorgen och i pannan. Allt detta skulle registrera min fysiska aktivitet, mitt rörelsemönster och min muskelaktivitet. Sensorerna mätte hur just den delen av kroppen rörde sig, hur den accelererade och decelererade. Och de kunde dessutom prata med varandra!
Dagens teknik alltså. Jens och Veronica berättade att den här typen av studier var snudd på omöjliga att genomföra för några år sen. Då fanns inte instrumenten trådlösa utan allt skulle fästas med sladdar till olika maskiner. Man kan ju se framför sig att rörelserna kanske inte blir helt naturliga då.
Kommer gången förändras?
Varför gör då Veronica och Jens detta? Jo, för att de vill undersöka hur min kropp rör sig. Och genom EMG-elektroderna på ryggen får de tydligt se aktiviteten i mina ryggmuskler när jag går. Anledningen är att man tänker sig att personer med smärta i ryggen går annorlunda än personer utan smärta och det kommer visa sig med hjälp av EMG-elektroderna och sensorerna.
Efter att ha gått en sträcka tre gånger på lite olika sätt lottades jag till gruppen som ska cykla i 30 minuter. (Den andra gruppen fick istället vila i 30 minuter.) Cykla är inte en favoritaktivitet för mig, men vad gör man inte för vetenskapen?
Efter min cykeltur fick jag gå den där sträckan på de tre olika sätten igen. Men vad kommer forskarna se då? Kommer de som vilat gå likadant som första gången? Kommer de som cyklat ha ett annat rörelsemönster? Kommer smärtpatienterna kanske känna mindre smärta när de går efter att ha cyklat? Vem vet? Ja, Jens och Veronica kommer veta så småningom.
Med ansiktsmask på löpband
I nästa etapp av testerna plockades alla sensorer och elektroder av. Istället fick jag ett band runt midjan, två aktivitetsmätare på armen och en mask över ansiktet. Masken över mitt ansikte mätte min grundenergiförbrukning i vila, det som också kallas resting metabolic rate (RMR). Efter tio minuters vila fick jag gå på ett gigantiskt löpband i fyra olika hastigheter, sex minuter i varje hastighet. Och det var det.
Det kändes lite tråkigt att avsluta testerna i labbet.
Jag blir så imponerad över hur mycket spännande man kan testa och ta reda på. Till exempel att jag lyfter min höger fot lite mer än min vänsterfot när jag går men att båda fötterna har i princip samma vinkel när jag sätter ner dem på underlaget. Men tack och lov var studien inte helt avslutad för min del. De båda aktivitetsmätarna på handleden och den runt midjan skulle jag ha kvar i ytterligare tre dagar.
Jag fick inga tydliga instruktioner hur jag skulle relatera till aktivitetsmätarna. Men på eftermiddagen började helt plötsligt en av klockorna att vibrera. Den informerade mig om att jag hade 221 steg kvar att gå den timmen. (Av 250! Man är bra stillasittande med ett kontorsjobb.)
Det fanns inget annat att göra än att börja knalla runt i det (tack och lov) folktomma kontoret. Några varv fram och tillbaka och klockan pep till igen. En stiligt rosa skärm visade sig och det stod ”Snyggt jobbat!” Jamen tack så mycket.