Råd vid uppsatsskrivning

Några grundläggande råd vid uppsatsskrivning

När du studerar vid högskolan kommer du kanske redan på A-nivån att skriva uppsatser utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt. Här följer några grundregler för hur sådana uppsatser med vetenskapliga anspråk utformas.

Allra först: tänk på att vara ute i god tid. Skriv gärna redan långt i förväg ned idéer, infall och hugskott som du tror du kommer att få användning för senare när det egentliga skrivarbetet börjar. På detta sätt undviker du att mot slutet av uppsatsarbetet hamna i panik på grund av tidsnöd. Du får också en chans att, om detta skulle visa sig nödvändigt, i tid ändra strategi eller ämnesinriktning.

1. Problemställning och disposition

Börja med att klargöra för dig själv syftet med din uppsats och vilka problem- eller frågeställningar du har. Därefter gör du en skarp och tydlig avgränsning av ämnet. Och gör verkligen det! Även ämnen som i förstone ser mycket små ut blir vanligtvis väldigt stora när väl skrivandet börjar.

Gör sedan en disposition. Denna ska innehålla inledning, huvudtext med huvudrubrik och eventuella underrubriker, sammanfattning samt käll- eller litteraturförteckning. Att göra upp en disposition redan från början är viktigt inte minst därför att det hjälper dig att komma igång med skrivandet. Naturligtvis kan det hända att du efter hand ändrar din disposition, kanske rentav flera gånger. Kanske visar det sig att det fungerar bättre om du på något ställe t ex flyttar om avsnitt, infogar nya rubriker eller slår ihop avsnitt. Men dispositionen i sina olika versioner har ändå bidragit till att du ordentligt kommit in i ämnet. Du måste inte nödvändigtvis arbeta med de olika avsnitten i den ordning de följer när uppsatsen är färdig. Ofta kan det t ex vara bra att skriva inledningen sist. Då vet du verkligen vad du faktiskt säger i din uppsats och kan anpassa inledningen efter detta.

I inledningen (som gärna kan ha rubriken just "Inledning") talar du om vad du skall göra senare i uppsatsen. Här ska syfte och problemställning finnas tydligt presenterade samt eventuellt något om varför du valt just den uppgift du valt. Du skriver här också hur du gått tillväga för att genomföra uppgiften, dvs vad som brukar benämnas metod, samt beskriver eventuella avgränsningar och vad du använt för material. Försök också motivera varför du valt att göra som du gjort.

Sedan följer själva undersökningen med analys, diskussion och slutsatser. Dessa slutsatser kan du, om du så önskar, utforma till ett självständigt avsnitt med underrubriken "Avslutning". Hur du för övrigt disponerar huvudavsnittet, hur många underrubriker du använder etc, beror naturligtvis på ämnet för uppsatsen. Att hitta den vettigaste dispositionen för just det ämne du valt är en väsentlig del av din uppgift.

Sammanfattningen (som gärna kan ha rubriken just "Sammanfattning") skall vara en repetition av de viktigaste resultaten som redovisats i huvudtexten. Återknyt här gärna till inledningen, repetera vilket syftet med din uppsats var och vilken huvudfrågeställning du hade samt beskriv kortfattat vad du kommit fram till. Observera att du aldrig i sammanfattningen ska diskutera något du inte tidigare tagit upp i uppsatsen. En bra regel är att man ska kunna förstå vad uppsatsen handlar om enbart genom att läsa den avslutande sammanfattningen. Sammanfattningen ska liksom kunna stå för sig själv.

2. Noter och litteraturförteckning

I den vetenskapliga uppsatsen förekommer ofta citat och referat från andra skrifter. Men uppsatsen får inte enbart bestå av sådana citat och referat. Ditt eget resonemang ska vara det bärande. Det är detta som ger din uppsats tyngd och värde. Viktigt är också att du alltid noga definierar dina begrepp och termer. Ta aldrig för givet att läsaren utan vidare vet vad du menar med de begrepp och termer du använder. Vidare ska det av din framställning alltid klart framgå vad som är dina egna påståenden och åsikter och vad som är andras. Du måste också alltid noga redovisa alla dina källor så att det klart framgår vad som är dina egna upptäckter och vad som redan tidigare sagts av andra. Ditt syfte med dessa redovisningar är att göra dina uppgifter kontrollerbara för t ex den som opponerar på din uppsats. Dessutom är naturligtvis dessa källredovisningar också en service åt de av dina läsare som blir intresserade av ditt ämne och vill läsa mer.

Gör du direkta citat eller på annat sätt hänvisar till andra skrifter använder du dig av noter. Ett notnummer placeras direkt efter citatet eller direkt efter det påstående du vill belägga och styrka genom noten. Själva noten (som givetvis inleds med samma nummer som notnumret) placeras antingen som fotnot längst ned på sidan eller som slutnot sist i uppsatsen. Denna not (fotnoten eller slutnoten) innehåller själva hänvisningen (eller referensen) till den bestämda skrift som är din källa. Denna referens kan se ut t ex så här:

Olga Dysthe, Det flerstämmiga klassrummet: att skriva och samtala för att lära. Lund, 1995, s. 74

Först skriver du författarnamnet. Därefter bokens eller skriftens fullständiga titel, dvs både huvudtitel (Det flerstämmiga klassrummet ) och undertitel (att skriva och samtala för att lära). Huvudtitel och undertitel särskiljes alltid genom kolon. Och båda dessa titlar ska alltid kursiveras.

Sedan skriver du utgivningsort (dvs förlagets eller utgivarens hemort) och därefter utgivningsåret. Observera att utgivningsort och utgivningsår inte är detsamma som tryckort och tryckår. Det är utgivningsort och utgivningsår (och alltså inte tryckort och tryckår) som ska anges. Korrekta uppgifter om denna utgivningsort och detta utgivningsår står inte alltid att läsa i själva skriften. Däremot kan du praktiskt taget alltid hitta dessa uppgifter i bibliotekets kataloger eller i den bibliografiska databasen LIBRIS som förtecknar all litteratur i svenska vetenskapliga bibliotek.

Slutligen anger du i notreferensen den speciella sida (eller de speciella sidor) du vill hänvisa till (i exemplet ovan 74).

Ofta upprepas samma referens i flera noter i samma uppsats. I sådana fall förkortas referensen andra gången den nämns och sedan också i fortsättningen. Denna förkortning görs så att du nämner endast författarens efternamn, utgivningsåret samt den speciella sida (eller de speciella sidor) du vill hänvisa till:

Dysthe, 1995, s. 95-99

Alternativt kan du skriva också så här:

Ibid., s. 95-99

"Ibid." är en förkortning av det latinska ordet "ibidem" som betyder "på samma ställe" men som här något fritt kan översättas ungefär "samma som närmast föregående". Observera att denna vari-
ant av referens-förkortning bara kan användas när noten hänvisar till precis samma bok eller skrift som närmast föregående not.

Om boken eller skriften du hänvisar till är skriven av två eller tre författare nämner du alla dessa två eller tre författare först i referensen och i den ordning de står nämnda på titelbladet:

Bernt Olsson & Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige. Stockholm, 1987, s. 30

Om boken eller skriften du hänvisar till är skriven av fler än tre författare (eller om denna bok eller skrift inte har någon bestämd författare) nämner du inget författarnamn alls:

Matematik på elevens villkor: i förskola, grundskola och gymnasieskola. Lund, 1998, s. 74

Denna bok är en antologi med artiklar av många författare. Boken har också en på titelsidan nämnd redaktör. Men denne redaktör skrev inte boken. Han redigerade den bara och behöver därför inte nämnas i referensen.

Redaktörens namn kan naturligtvis nämnas i referensen. Men placera i så fall detta namn efter bokens titel:

Matematik på elevens villkor: i förskola, grundskola och gymnasieskola. Red.: Bertil Gran. Lund, 1998, s. 74

Varför är det i exemplet ovan så viktigt att redaktörens namn nämns efter (och inte före) titeln? Svaret är följande: när bibliotekarien på bibliotekshyllan inplacerar en bok sker detta i alfabetisk ordning efter bokens huvuduppslag. I exemplet ovan är bokens titel (Matematik...) och inte redaktörens namn (Gran) huvuduppslag. Boken placeras alltså i bokhyllan på M och inte på G och det är just för att markera detta som titeln (Matematik... ) ska stå först i referensen och inte redaktörens namn (Gran).

Bokens eller skriftens huvuduppslag ska alltså alltid nämnas först i referensen. Men varför är i exemplet ovan titeln (Matematik...) och inte redaktörens namn (Gran) detta huvuduppslag som alltså ska stå först i referensen? Svaret är att boken ifråga är en antologi med artiklar av fler än tre författare. Och den grundregeln gäller, att i referenser till skrifter författade av fler än tre personer bildar skriftens titel huvuduppslag. I däremot referenser till skrifter författade av en, två eller tre personer bildar den på skriftens titelsida först nämnde av dessa en, två eller tre personer huvuduppslag.

Men undantag från dessa grundläggande regler finns. Ett undantag från regeln att antologier, böcker skrivna av fler än tre personer, har titeln som huvuduppslag är festskrifter, dvs böcker bestående av många artiklar av många författare skrivna som hyllning till en bestämd person. När det gäller sådan skrift bildar inte skriftens titel utan i stället festföremålets namn huvuduppslag:

Kurt Johannesson, Texter om tal och talare: från Quintilianus till Clinton tillägnade Kurt Johannesson. Stockholm, 1995, s. 103


Huvuduppslaget kan alltså vara en persons namn eller skriftens titel. Men huvuduppslaget kan också i vissa fall vara en institutions namn. Och här gäller följande grundregel: instutitions namn bildar huvuduppslag när skriften är dels författad av en institution (och sålunda inte av blott en enskild person) och dels handlar om denna institutions interna verksamhet:

Högskolan Dalarna, Årsredovisning 1997. Falun, 1998, s. 16

Med termen instutition avses här också bl a utredningar, konferenser och kongresser. Om sålunda skriften är t ex en rapport eller ett betänkande från en utredning bildar namnet på denna utredning skriftens huvuduppslag. Och om skriften redovisar verksamheten under en konferens eller kongress bildar konferensens eller kongressens namn huvuduppslag och ska alltså nämnas först i referensen före skriftens titel. Exempel:

Utredningen om förnyelse av äldre villa- och fritidsbebyggelseområden, Förnyelse av äldre villa- och fritidsbebyggelseområden: sammanfattande rapport från Utredningen om förnyelse av äldre villa- och fritidsbebyggelseområden. Stockholm, 1997, s. 79

Popular Theatre Conference, Liverpool, 1994, Popular Theatres: Papers from the Popular Theatre Conference, Liverpool, John Moores University, 1994. Liverpool, 1996, s. 117

När kongress namn bildar huvuduppslag ska alltid kongressort och kongressdatum anges (i exemplet närmast ovan "Liverpool, 1994").

I samtliga referens-exempel ovan har utgivningsort men inte utgivarnamn angivits. Det är heller aldrig nödvändigt att ange utgivarens namn. Men självklart kan du, om du så vill, meddela också denna uppgift och i så fall på följande sätt:

Högskolan Dalarna, Årsredovisning 1997. Falun: Högskolan Dalarna, 1998, s. 16

Alltså: utgivarens namn (här: Högskolan Dalarna) sätts alltid direkt efter utgivningsort och efter kolon.

Om flera utgivare nämns på skriftens titelblad ska i notreferensen till denna skrift endast den först nämnde av dessa utgivare anges.

Utgivarens namn ska alltid anges i kortast möjliga (men dock bestämt identifierbara) form. Det heter aldrig "Gleerups" eller "Norstedts" eller "A. Bonniers förlag" eller "Penguin Books" men alltid bara "Gleerup", "Norstedt", "Bonnier", "Penguin":

Herman Kinder & Werner Hilgemann, The Penguin Atlas of World History. Harmondsworth: Penguin, 1978 s. 52

Ofta ingår böcker och skrifter i serier samt utkommer i flera upplagor. Om serie- respektive upplage-uppgifter anges i boken eller skriften ska dessa anges också i notreferensen. Serieuppgiften sätts inom parentes efter utgivningsåret. Är serien numrerad anges serienumret efter seriens titel och efter semikolon:

Jane Austen, Sense and Sensibility. Harmondsworth, 1969 (Penguin English Classics), s. 47

Gunnar Brandell, Drama i tre avsnitt. Stockholm, 1971 (Alma-serien; 33), s. 15

Utredningen om sjöfartens struktur- och kapitalsituation, Den svenska handelsflottans konkurrenskraft: betänkande av Utredningen om sjöfartens struktur- och kapitalsituation. Stockholm, 1997 (Statens offentliga utredningar; 1997:171), s. 79

Upplageuppgiften placeras före utgivningsorten men efter titeln:

Rolf Ekman, Estetiska problem. 3. uppl. Lund, 1972, s. 17

Phyllis Hartnoll, The Theatre: A Concise History. Rev. ed. London, 1985, s.72

Ofta hänvisar notreferenser till inte hela skrifter utan till bara avsnitt i skrifter, t ex artiklar i tidskrifter, tidningar, årsböcker, antologier osv. I sådana fall sätts avsnittets eller artikelns titel inom citattecken. Titeln på skriften i dess helhet däremot kursiveras på sedvanligt sätt:

Barbro Grevholm, "Kön och matematikutbildning" i Matematik på elevens villkor: i förskola, grundskola och gymnasieskola. Lund, 1998, s. 77-98, s. 97

Tony Tanner, "Introduction" i Jane Austen, Sense and Sensibility. Harmondsworth, 1969 (Penguin English Classics), s. 7-34, s. 33

Maria Sjöberg, "Människan förr: hur var hon egentligen?" i Historisk tidskrift 1997:1, s. 112-128, s. 115

När det gäller periodiska skrifter (dvs tidskrifter, tidningar, årsböcker osv.) behöver utgivningsort inte anges. Däremot anges här utgivningsår, eventuell nummerbeteckning (i exemplet närmast ovan nr 1 efter utgivningsåret 1997 och efter kolon), artikelns första och sista sida (ovan 112-128) och slutligen den speciella sida i artikeln som notreferensen särskilt hänvisar till (ovan 115).

När tidskriftens nummer sätts efter årtalet som i exemplet ovan signalerar det att numreringen gäller endast inom den angivna årgången. År 1998 börjar alltså tidskriften Historisk tidskrift om igen med nummer 1. I andra tidskrifter emellertid är numreringen ständigt löpande och börjar alltså inte om året efter. I sådana fall sätts numreringen före årtalet och årtalet sätts inom parentes:

Susan O&apo;Brien, "French Nuns in Nineteenth-Century England" i Past & Present 154(1997), s. 142- 180, s. 155

Sist i uppsatsen samlar du alla dina notreferenser i alfabetisk ordning efter huvuduppslagen. Härigenom bildar du litteraturförteckningen i din uppsats. Om huvuduppslaget är ett personnamn omvänds detta namn så att efternamnet kommer före förnamnet. På detta sätt markeras tydligt referensens inplacering i den alfabetiska ordningen. De speciella sidhänvisningar som fanns i noterna försvinner nu:

Litteratur

Austen, Jane, Sense and Sensibility. Harmondsworth, 1969 (Penguin English Classics)

Brandell, Gunnar, Drama i tre avsnitt. Stockholm, 1971 (Alma-serien; 33)

Dysthe, Olga, Det flerstämmiga klassrummet: att skriva och samtala för att lära. Lund, 1995

Ekman, Rolf, Estetiska problem. 3. uppl. Lund, 1972

Grevholm, Barbro, "Kön och matematikutbildning" i Matematik på elevens villkor: i förskola, grundskola och gymnasieskola. Lund, 1998, s. 77-98

Hartnoll, Phyllis, The Theatre: A Concise History. Rev. ed. London, 1985

Högskolan Dalarna, Årsredovisning 1997. Falun, 1998

Johannisson, Kurt, Texter om tal och talare: från Quintilianus till Clinton tillägnade Kurt Johannisson. Stockholm, 1995

Kinder, Herman & Werner Hilgemann, The Penguin Atlas of World History. Harmondsworth, 1978

O&apo;Brien, Susan, "French Nuns in Nineteenth-Century England" i Past & Present 154(1997), s. 142-180

Olsson, Bernt & Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige. Stockholm, 1987

Popular Theatre Conference, Liverpool, 1994, Popular Theatres: Papers from the Popular Theatre Conference, Liverpool, John Moores University, 1994. Liverpool, 1996

Sjöberg, Maria, "Människan förr: hur var hon egentligen?" i Historisk tidskrift 1997:1, s. 112-128

Tanner, Tony, "Introduction" i Jane Austen, Sense and Sensibility. Harmondsworth, 1969 (Penguin English Classics), s. 7-34

Utredningen om förnyelse av äldre villa- och fritidsbebyggelseområden, Förnyelse av äldre villa- och fritidsbebyggelseområden: sammanfattande rapport från Utredningen om förnyelse av äldre villa- och fritidsbebyggelseområden. Stockholm, 1997

Utredningen om sjöfartens struktur- och kapitalsituation, Den svenskflaggade handelsflottans konkurrenskraft: betänkande av Utredningen om sjöfartens struktur- och kapitalsituation. Stockholm, 1997 (Statens offentliga utredningar; 1997:171)

Om du i din uppsats refererar till andra källor än bara tryckta skrifter bör din käll- och litteraturförteckning utformas med hänsyn till detta så att t ex alla otryckta källor redovisas i en kategori för sig under rubriken Otryckta källor. Hit hör t ex originalbrev, protokoll etc men också t ex opublicerade uppsatser. Dessa opublicerade källor ordnas efter de arkiv där de finns. Riksarkivet först och landsarkiven därefter osv.

Observera här att termen "tryckt" betyder att skriften eller texten är publicerad eller utgiven och inte har att göra med om den är handskriven eller ser tryckt ut.

Under rubriken Tryckta källor inplaceras i käll- och litteraturförteckningen sådant publicerat material som inte är litteratur i ordets gängse mening. Hit hör riksdagstryck, offentlig statistik och liknande.

Sist inrangerar du under rubriken Litteratur de böcker och artiklar du använt så som redovisats ovan.

Käll- och litteraturförteckningen placeras alltid sist i uppsatsen (såvida inte uppsatsen är försedd också med sak- och/eller personregister. I så fall placeras detta/dessa register allra sist och litteraturförteckningen näst sist.)

3. Elektroniska dokument och kritiskt tänkande

Notreferensens funktion i den vetenskapliga uppsatsen är att göra de uppgifter som meddelas kontrollerbara. Notreferenser till elektroniska dokument (i t ex Internet) erbjuder i detta hänseende problem eftersom elektroniska dokument ständigt revideras eller kanske rentav helt plötsligt raderas och fullständigt försvinner. Problemets lösning är följande: foga när du hänvisar till artikel i t ex Internet också en utskrift av artikeln som bilaga till din uppsats.

Av det ovan sagda följer att referenser till rent muntliga källor (icke inspelade föreläsningar, intervjuer osv) så mycket som möjligt ska undvikas. Sådana källor är aldrig i efterhand säkert kontrollerbara.

För övrigt: vinnlägg dig alltid om ett kritiskt förhållningssätt till dina källor. Undvik hänvisningar till sådana texter och dokument som är utpräglat populärvetenskapliga eller framställda i rent kommersiellt syfte. Kom ihåg: ord är inte sanna bara för att de är tryckta. Och ord är heller inte sanna bara därför att de finns i Internet.

4. Citat och språk

När du i din löpande text citerar ska detta framgå tydligt genom citattecken. Varje citat avslutas med ett notnummer som hänvisar till fotnot som exakt klargör varifrån citatet är hämtat. Längre citat på tre rader eller mer, eller citat som du särskilt vill framhäva, kan brytas ut ur den löpande texten och ställas som separata stycken. Sådana citat i form av separata textstycken kallas blockcitat:

[...] befolkningsökningen berodde på att det blev allt vanligare att man gifte sig tidigare, varigenom antalet barn ökade, eller på att medellivslängden ökade till följd av olika faktorer såsom klimatförändringar, medicinska framsteg, potatisodlingen eller freden efter 1815.1

Blockcitat har inskjuten marginal samt något mindre bokstäver än texten i övrigt. Vid blockcitat ska citattecken inte användas.

Citat ska självklart avskrivas exakt efter originaltexten. Citat kan dock förkortas genom uteslutningstecken. Två sådana finns: [- - -] och [...]. Det första av dessa anger att en hel mening eller flera meningar har uteslutits vid citerandet. Det andra uteslutningstecknet signalerar att endast ett eller några få ord utslutits vid citerandet. I blockcitatexemplet ovan förekommer det andra av de två uteslutningstecknen som markör av att den citerade meningens början saknas.

Streck eller punkter inom klammer är alltså uteslutningstecken. Bokstäver inom klammer är tvärtom tilläggstecken och används för att korrigera tryckfel och andra brister i den citerade texten:

"Sto[c]kholm"

Genom detta inklamrade "c" markeras att felstavningen "Stokholm" finns i den citerade texten och inte är orsakat av citatets avskrivare.

"JFK [dvs. John F. Kennedy] höll sitt tal"

Genom dessa inklamrade ord förbättras den citerade texten. Bokstäverna "JFK" i den citerade texten förklaras.

Om felet i den citerade texten är alldeles uppenbart och inte behöver närmare förklaring kan du nöja dig med att direkt efter detta fel inom klammer sätta det lilla latinska ordet "sic" som fungerar ungefär som ett utropstecken eller betyder ungefär "hoppsan!". Felstavningen i exemplet "Stokholm" ovan kan alltså också markeras så här:

Stokholm [sic]

I det föregående har beskrivits hur du i din uppsats utformar fotnoter eller slutnoter. I vissa vetenskapliga uppsatser förekommer emellertid inga fotnoter längst ned på sidorna eller slutnoter sist i uppsatsen. I stället inplaceras här referenserna eller källhänvisningarna direkt i den löpande texten och inom parenteser. Också du kan naturligtvis, och om du så önskar, tillämpa detta system. Blockcitatet ovan får då följande utseende. Notnumret ("1") försvinner och ersätts med en parentes som innehåller huvuduppslagets första ord, utgivningsåret samt en sidhänvisning:

[...] befolkningsökningen berodde på att det blev allt vanligare att man gifte sig tidigare, varigenom antalet barn ökade, eller på att medellivslängden ökade till följd av olika faktorer såsom klimatförändringar, medicinska framsteg, potatisodlingen eller freden efter 1815. (Andersson, 1995, s. 17)

Den fullständiga referensen (med också titeluppgift, utgivningsort, eventuell serieuppgift osv) förekommer enligt detta system endast i käll- och litteraturförteckningen längst bak i uppsatsen.

För övrigt: använd när du skriver din uppsats ett vårdat språk. Undvik talspråk och undvik utländska ord och termer om bra svenska motsvarigheter finns - och det gör det nästan alltid. Kort sagt: skriv enkelt och klart. Erinra dig alltid skaldens ord: "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta."

Det sist sagda betyder självklart inte att enstaka väl valda metaforer eller liknelser, enstaka lyckade poetiska formuleringar, nödvändigtvis måste försämra uppsatsen. Genom enstaka väl valda poetiska utsmyckningar kan du tvärtom bidra till att både förtydliga ditt resonemang och liksom lyfta din uppsats.

5. Innehållsförteckning och finputsning

Allra sist författar du en innehållsförteckning (en funktion för detta finns i de flesta ordbehandlingsprogram) som placeras näst först i uppsatsen direkt efter titelbladet. Innehållsförteckningen ska innehålla alla uppsatsens rubriker och underrubriker samt sidhänvisningar till de ställen där avsnitten med dessa rubriker och underrubriker börjar

När uppsatsen är färdigskriven låter du den vara några dagar samt läser därefter långsamt igenom den. Du kommer då alldeles säkert att hitta en del fel (stavningsfel, kursiveringsfel, syftningsfel eller andra formuleringsfel). Stavningskontroll finns i ordbehandlingsprogrammen och för att finna övriga typer av fel kan det även vara en bra metod att låta en kamrat läsa din text. När dessa, förhoppningsvis små, fel rättats är din uppsats helt färdig.

"The Anglo-American Cataloguing Rules" och "Oxford-systemet" 

Det system för referensskrivning som ovan beskrivits knyter an till regler formulerade i boken Anglo-American Cataloguing Rules. 2. rev. ed. Ottawa, 1988. Reglerna för referensskrivning i denna skrift (i svensk version Katalogiseringsregler för svenska bibliotek. 2. uppl. Lund, 1990) är numer internationellt vedertagna och används i nutida vetenskapliga publikationer i efter hand allt större utsträckning. Dessa regler tillämpas också i sådana stora bibliografiska databaser som t ex Artikelsök och LIBRIS.

Säkert kommer du under dina studier att stöta på också det äldre system för referensskrivning som brukar benämnas Oxford-systemet. Självklart kan du, om du absolut vill, i dina uppsatser använda detta gamla system i stället för det nya som ovan beskrivits. Men gör i så fall detta absolut konsekvent! Blanda aldrig de två systemen! Här två referenser utformade efter Oxford-systemet:

Olga Dysthe, Det flerstämmiga klassrummet. Att skriva och samtala för att lära. (Lund 1995), s. 74

Gunnar Brandell, Drama i tre avsnitt. Alma-serien, 33. (Stockholm 1971), s. 15

När Oxford-systemet används särskiljes huvudtitel och undertitel genom punkt (och inte genom kolon). Vidare placeras enligt detta system utgivningsort och utgivningsår (och inte serieuppgiften) inom parentes. Dessutom placeras enligt Oxford-systemet serieuppgiften (i exemplet närmast ovan "Alma-serien, 33") före uppgifterna om utgivningsort och utgivningsår.

pdf Ladda ner texten som pdf