Jag hade nyligen flyttat från storstaden ut på landet
och hade inget universitet i närheten när jag, av en händelse, såg att Högskolan Dalarna ordnade distanskurser i italienska.
Det var redan sent för anmälan, men jag blev mycket väl omhändertagen och någon vecka senare satt jag som elev i min första distanslektion. Att det hela skulle bli en så spännande och lärorik resa anade jag verkligen inte då!
Jag hade bott en längre tid i Italien och även om jag hade studerat både på universit och musikhögskola där, behövde jag få mina kunskaper dokumenterade här hemma. Dessutom kände jag att jag ville hålla igång språket och lära mig ännu mer om det land som kommit att betyda mycket för mig.
Jag hade aldrig studerat på distans tidigare och förvånades över att stämningen var så lik vanliga klassrumslektioner och att det, trots distansformen, skapades en stundtals väldigt fin gemenskap i klasserna. Ibland glömmer man nästan bort att man satt ensam framför datorn!
Redan efter ett par lektioner “var jag fast” och sedan dess känns det som tiden bara flugit iväg, när jag nu sitter och förbereder min uppsats som jag ska skriva till hösten. Jag måste säga att kurserna långt överträffat mina förväntningar. Under den här tiden har jag blivit lotsad genom Italiens historia, genom det italienska språkets fascinerande utveckling från vulgärlatinet ända till idag, genom fängslande litteraturföreläsningar med höjdpunkter som Dante, Petrarca, Boccaccio och gripande litterära skildringar av krigstiden och fascismen. Allt under vägledning av kompetenta, hängivna och helt fantastiska lärare, som även lyckats med konsten att stimulera till egna reflektioner, att få igång ett kritiskt tänkande och intressanta samtal. Jag har gång på gång förundrats över det djup kurserna haft. Visst har det ställts höga krav rent kunskapsmässigt, men utöver detta upplever jag att kurserna faktiskt berikat mig som människa.
Att jag inte behöver lämna varken stugan, katterna eller min fina trädgård gör ju inte saken sämre..!
Anna Lindqvist, Vadstena
Att inse att jag inte är den enda äldre studenten
som studerar på allvar och inte enbart som hobby har varit glädjande för mig. Det har också givit mig en anledning att fördjupa mig i problematiken som äldre studenter ofta bemöter.
Ett av problemen är att kombinera studier med arbetet. Själv började jag studera vid ett större och välkänt universitet, som visserligen hade sett till att någon av programmets kurser varje termin lades på kvällstiden. Tack vare detta kunde jag studera italienska på kvartsfart – och många yngre som ville skynda på med sina studier, kunde studera både dag och natt. Eller åtminstone på dagen och under kvällen...
P.g.a. mitt rörliga liv var jag snart tvungen att hitta en bättre anpassad lösning för mina studier och kom då i kontakt med personer som hade hört om Dalarnas Högskola, och att man där kunde studera italienska ”on-line”. Visserligen var studierna tidsbundna, men ändå friare än vanliga studier.
Rakt från början var jag mycket nöjd med kursen. Den var givande och intressant och lärarna brydde sig om oss studenter och tog väl hand om oss. Här gick det inte att gömma sig bakom boken under lektionerna – alla skulle med!
Jag såg framemot varje lektion som veckans stora nöje.
Efter ett antal kurser fick jag för mig att nu skulle jag pröva min lycka – nu skulle jag göra det som alla andra universitet hade nekat mig hittills. Jag skulle ansöka om att bli antagen som Erasmus-student!
Till min stora förvåning blev det inte ett direkt rungande nej. Men allt blir inte som det är tänkt, det vet vi ju alla. Jag ville ju så gärna till Venedig – Ca’ Foscari-universitet skulle ha passat fint ihop med min gamla studieinriktning, som inte var italienska. Och det hade kunnat bli början på mina Master-studier.
Istället fick jag frågan om jag inte ville åka till Macerata. Macerata – var är det? Jaha, nästan uppe i bergen, ett gammalt fint universitet med moderna metoder och duktiga professorer. Mycket kultur, underbar natur.... Ja, jag började packa väskan! Avanti popolo!
Det blev inte två terminer som planerat var, för min ekonomi och några andra saker tillät inte det.
Men det blev inte heller så att jag återvände enligt planerna: någonting höll mig kvar i Macerata... En av mina lärare frågade om det råkade vara så att jag blev förälskad i Macerata. Men eftersom frågan var ställd på italienska, så kunde jag inte nicka ett ivrigt ja, utan var tvungen att rätta till grammatiken i frågan. ”...no, non a Macerata – di Macerata!” Prepositioner i italienskan kan ställa till det ibland!
Helena, Stockholm och Macerata
Jag har läst både A, B, C – och D-kurserna i italienska på distans vid Högskolan Dalarna.
Min ursprungliga tanke var att bara läsa A-kursen för att formalisera och bygga på tidigare kunskaper. Jag blev snabbt förvånad över att undervisningsmiljön kändes minst lika verklig och positiv som när jag läste vid universitetet många år tidigare. Lärarna har både erfarenhet och kunskap om att förmedla undervisning på distans. Utnyttjandet av god teknik för kommunikation gör att både seminarier, lektioner, övningar och handledningstillfällen nästan kan upplevas som vid traditionell undervisning. Den tekniska förtrogenhet som är nödvändig ligger knappast mycket över vad som behövs för att hantera sin egen e-post eller för enklare surfing t ex på högskolans hemsida.
Jag blev överraskad av det sociala samspelet mellan samtliga inblandade. I vissa fall känns faktiskt både lärarnas och studiekamraternas närvaro mycket påtaglig. Trots att jag avslutat alla kurser har jag fortfarande kontakt med en del studiekamrater. För C- och D-uppsatserna var handledningen och lotsningen mera säker och handfast än vad jag upplevt vid tidigare uppsatsskrivande. Intressant var också när vi hade utbyte ”on line” med studenter från Milano som läste svenska och inte minst när lärare från ett italienskt universitet undervisade i vissa kursmoment.
Eftersom jag under flera år yrkesmässigt utvärderat undervisning kunde jag ganska tidigt bedöma att både nivån och kvaliteten på utbildningsinsatserna ligger på en hög nivå.
Studierna i italienska har för mig ofta varit så roliga att jag ibland önskar att jag skulle kunna göra om hela ”resan” igen.
Christer Bergius, Stockholm