Vem är jag?
Mitt namn är Luis Francisco Rodríguez-Pérez, kallas för Luisfran, och jag är Högskolepräst vid Högskolan Dalarna sedan 1 oktober 2007.
Varifrån kommer jag religiöst och geografiskt
Jag är född och uppvuxen på ön Puerto Rico i den Västindiska ö världen. Min mor var pastors dotter (presbyterian) och en from och engagerad kyrkobesökare än idag då hon är över 90 år gammal. Far var Romersk katolik under hela min uppväxt tid och efter sin omvändelse till presbyterianismen även han mycket engagerad i kyrkolivet till hans död. Av den anledning var vi barn exponerade till både presbyterianismen (Calvinistisk Protestanst samfund närmast att jämföra med Missionsförbundet i Sverige) och romersk katolisismen. Jag är döpt, begick min första nattvardsgång, gick i internatskolan och i omgångar deltog flittigt i gudstjänstlivet, även som akolit (altarpojke), i den romerska kyrkan. I omgångar gick jag till gudstjänster och söndagskolan samt sommarläger i den Presbyterianska kyrkan på Puerto Rico. Mina bröder (två) och deras familjer är romerska katoliker. Vi är alltså en ekumenisk familj där samtal över våra olika förståelsen av vad kristen tro betyder är mycket vanliga. Det har alltid förutsatt en stor respekt för varandras möjlighet att berika varandra i det samtalet.
I vår storfamilj har vi samfundsledare och bekännare av olika religiösa inriktningar samt ateister och aldrig har funnit någon konflikt i detta.
Första utbildning
På Puerto Rico läste jag min första universitets utbildning; lingvistik och litteraturvetenskap. Jag kompletterade med en terminsvistelse vid University of Kansas, Lawrence, där jag läste tyska, franska, mellan engelska (Middle English) samt lite gammal engelska (Old English) och en del engelsk medeltida litteratur. Det var kul att prova på hur dessa språk fungerar även om jag inte kan kommunicera med dem! Efter universitetstiden luffade jag en tid kring Amerikas Förenta Staters västra del, målade hus och anlade och sköte trädgårdar. Efter ett halvt år återvände jag till ön och arbetade i tre år som lärare.
Teologiska studier
Efter en stark upplevelse av livets förgänglighet och bräklighet samt om våra (mina) ofta vansinniga prioriteringar inledde jag mina teologiska studier i Princeton Theological Semminary vid Princeton University, New Jersey, AFS. Tanken var inte att bli präst eller arbeta i kyrkan utan att fördjupa mig i min egen kulturs teologiska tradition och även titta lite på andra traditioner fr. a. inom buddhismen. I Princeton läste jag en sommar (koiné grekiska) och vidare under ett år ett antal varierade ämnen. Där upptäckte jag Luther och den lutherska teologin och tradition och anammade den. Jag kom till Sverige 1975 och ht 1976 fortsatte jag mina studier vid Lund Universitets Teologicum. Vid ankomsten till Sverige kände jag det helt naturligt att inlemmas i Svenska Kyrkans liv och har inte funnit någon anledning att ångra mitt ställningstagande. Den grundar sig på Kyrkans teologi och inte på individuella ledares åsikter eller handlingar. Jag kompletterade min Teologie kandidat examen vid Uppsalas teologiska fakultet. Eftersom jag då var gift, ansträngde jag mig att läsa flera kurser parallellt så jag kunde bli färdigt så fort jag kunde och därmed bidra till familjens ekonomi. Blev prästvigd för Västerås Stift 1979 där jag har arbetat sedan dess. Efter några års församlingsarbete läste jag forskarutbildningen vid Uppsala fast jag har inte kunnat bestämma den specifika forskningstema för en avhandling. Jag har koncentrerat mina högre studier kring kyrkans formativa år (patristik) och särskild kring en central teolog för både östra som västra kristendomen: Evagrios av Pontos. Jag har även intresserat mig för mässans och det fasta bönetidernas utveckling under dessa år och fromhetens historia (History of Piety).
Fromhet och personlig teologi
Tro och Bibeln
Min fromhet och teologi kan beskrivas som förankrad (a.) i kyrkans tro på den Gud vi har kommit att beskriva som Treenig enligt Nicenokonstantinopolitanska trosbekännelsen som jag har gjort till min och (b.) en litteraturvetenskaplig förankrad bibelsyn; fler författare var och en med sin egen historia, flertal traditioner skapade inom olika kulturella, sociala och ekonomiska sammanhang och olika genre, stilar liksom avsikter för varje dokument (i visa fall dokument del) i samlingen.
Jag anser skrifterna vara litterära vittnen om en "utveckling", om man så vill, av människors Guds förståelse. När det gäller evangelierna är de ändå de främsta dokument vi äger som vittnar om den tidiga kyrkans tro och förkunnelse av Jesuhändelse; hans död och uppståndelsen. Som sådana är de tolkade och teologiserade "historia" eller "berättelser" om en för mänsklighetens självförståelse central figur, både existentiellt som ontologiskt. De övriga dokumenten i vår "Nya" Testamentet vittnar, enligt min förståelse, om utvecklingen av kollektivet kyrkan som bärare av "Kristus Traditionen", det som traderades/ vidarebefordrades om Kristushändelsen; dess tro, förkunnelse, dess problem, dess glädje och hur den justeras till en ny situation inom den omgivande världen.
Jag anser att kristen tro är meningsfull idag men vi som förvaltar denna tradition om en grundläggande erfarenhet (eng. pivot experience) måste kunna samtala med de frågor som tränger sig på i vårt sammanhang med samma frimodighet som de tidiga teologerna gjorde. Om vi ska lyfta meningsfullheten i kristen tro i vårt sammanhang måste vi kunna ta ställning mot förtryckande och avmänskligande kulturella belastningar och skapa nya inkluderande strukturer som närmar sig den grundläggande erfarenheten av livets oinkränkbarhet som vi möter det i Kristushändelsen. Kristen etik, om nu man kan tala om en sådan, är den som frimodigt tar vara på denna Kristushändelse och vågar därmed älska Gud, den onämnbare och barmhärtige, på ett sådant radikalt sätt, att i den tryggheten man kan våga älska sig själv, sin nästa och den skapelse vi ständigt interagerar med, trots de risker den kärlek kan bära med sig. Gud give oss alla den gåva!
Sakramentalt liv
En viktigt del av min fromhet är mässan (nattvardsgudstjänst). Där möter jag en tvåtusenårig tradition grundad dels på (a.) Jesus vana, enligt evangelierna, att besöka synagogan, höra/läsa Skrifterna, höra dess utläggning (eller förkunna själv) och be i gemenskap med andra, och dels på (b.) hans firande av en sista måltid med sina lärjungar där han identifierade brödet han delade ut och vinet han bjöd sina lärjungar på med skeenden som skulle följa efter denna måltid, hans lidande, död och, framför allt, uppståndelse. Sålunda tror jag och bekänner att jag tar del av Jesus uppståndna liv (hans kropp och blod i, med och under brödet och vinet, som den läromäsiga förmuleringen uttrycker det) när jag i gemenskap med andra döpta i Jesuhändelsens skeende till hans liv tar del av brödet och vinet i mässans sammanhang. Jag tror att i mässans mysterium (a.) möter jag/vi ett gemenskap där Gud bryter igenom gränserna som vi människor ställer mot/för varandra, (b.) tar jag/vi del av det offer som Livets Gud lägger fram för mig/oss att njuta av, (c.) tar del av Guds kärleks tjänst och (d.) blir utsänd till ett vittnesbörd om Guds omsorg för sin skapelse. Jag tror att detta mysterium är avhängig av Guds löfte där kyrkan, som organisation, och präster, som tjänare i dock inte av denna organisation (det är Gud både organisationen och vi präster tjänar till människors gagn), endast är instrument i tid och rum för konkretiseringen av den osynliga verkligheten som mysteriet handlar om: Gud, i sitt Ord, blev människa i Kristus genom den heliga Andens kraft för att vi alla människor, även jag, skulle gudomliggöras. Jag tror att denna godomliggörelse sker varje ögonblik evigheten möter tid/rum, det vill säga nu!
"Frälsning"
Jag tror att varje människa, ja varje del av Guds skapelse, är mål för Guds livgivande kärlek. Jag tror att gemenskapen med Gud inleds i den stund då vi inleder vårt liv och sträcker sig till evigheten. Jag tror att Gud gör ingen skillnad mellan personer utan möter oss alla med helheten av sin gåva: evigt Liv.
Jag inser att många människor, jag inkluderad, saknar det perspektiv som Jesus liv, död och uppståndelse bör ge oss i fråga om vårt eget liv, död och uppståndelse och att vi framför allt saknar tilliten på denna Guds kärlek inför vårt eget bräcklighet. Jag tror att detta är grunden för det moraliska onda. Jag tror att Gud har gjort allt för att lyfta oss från vår ångest och perspektivlöshet och jag tror att Gud i bärmhärtighet och kärlek övervinner våra begränsningar som det visas i paradigmen Kristushändelse. Med detta är sagt att jag tror att ingen människa går miste om det Liv som Gud har som arvedel för var och en av oss. Detta är min förståelse av Jesus som "den andre Adam", Kristus Människoälskaren, som fullbordar för oss ett livets paradigm som gäller alla.
Andra religioner/ Ateismen
Min övertygelse är att de flesta människor har, i mer eller mindre grad, någon form av erfarenhet som kan beskrivas som religiös. Världens religioner, och i den mening är kristendomen inte annorlunda än någon annan, beskriver både dessa erfarenheter och vägar som kan hjälpa den enskilde fram till ett möte med detta som transcenderar tid och rum, det som transcenderar existensen och som vi kallar för Gud. Av den anledning finner jag inget hinder att utforska och få hjälp av andra religioners eller individers insikter och metoder för min religiösa utvecklingen så länge de inte står i konflikt eller motsättning till den människosyn, syn på vår värld och syn på Gud som erfarenheten av Jesus, Människosonen, i Kristushändelsen innebär. Än så länge har min kristna tron befästats och berikats av dessa möten. "Sanningen" måste hålla prov är min inställning i dessa möten.
Saksamma gäller mina möten med människor med ateistisk övertygelse. Ofta har jag möt hos dessa insikter och praxis som står i bättre samklang med den människo- och skapelse- syn jag förfäktar genom min kristna övertygelsen än den som jag har möt hos människor med religiös förankring, kristen eller annan.
Jag joppas att det har framgått av det jar har skrivit, att jag är inte särskild road av fanatisk eller annan form av "bokstavsfundamentalismen", religiös eller ateistisk.
Tjänsten som student-/högskolepräst
Mina tankar om min tjänst är att vara en samtalspartner för alla som vill samtala med mig inom ramen för Högskolan Dalarna och i min roll som själavårdare (inte terapeut) och teolog inom Svenska Kyrkan. Jag vill vara tillgänglig för själavård för studenter liksom för anställda inom Högskolan. Jag hoppas kunna inbjuda till utveckling och fördjupning i deras egen fromhet för dem som tycker att jag kan vara dem till hjälp. Denna målsättning är inte något statiskt, en gång för alla given, utan jag hoppas att, i den dynamik som mänskliga relationer innebär, den öppnas inför nya möjligheter som jag eller min uppdragsgivare inte tänkt på. Min uppdragsgivare är Svenska Kyrkan, Västerås Stift och jag har som arbetsledare Kyrkoherden i Falu pastorat således är jag en gäst vid Högskolan Dalarna vilket jag är innerligt tacksamt för.
